Lera i Botkyrka

Lera har aldrig varit min grej, blöta kläder och skor är coolt på Rambo. Inte på en dalmas som inte vet om han är i Stockholm eller Växjö. Lyckades parkera vid en abonerad buss efter att jag skrivit rätt på gpsen.  Hade under min färd med mig min sambo Maria för hjälp ifall jag skulle försvinna under leran. Det var även hennes idé för 8 månader sen, TKV har funderat tidigare och nu kändes det rätt. Upplägget för loppet är enkelt: spring från a till b. Problemet är allt kladd mellan a och b. Ska erkänna jag trodde det skulle vara mer kladd även om det var fullt tillräckligt.  Måste också tillägga att jag deltog i sista gruppen sista dagen,  enbart för värsta tänkbara bana såklart.  Man är ju elit trots allt. 

Första två km var en baggis, lite kladd under skorna. Sen leder banan ner i en flod, en del skulle kalla det en bäck men nej det var en flod.  Blöt upp till knäna ungefär.  Här var det lika bra och köra på,  hoppade ner i floden och sprang för mitt liv. Eller ja,  det var ju mäktig kö på sina platser. En kille försöker undvika det oundvikliga och straffas med ett magplask ner i floden. 

Efter någon km kommer vi ner till en sjö, hör ska vi alltså krypa under ett hinder rakt ut i sjön.  Okej tänkte jag lite mer vatten till knäna men nej.  I vattnet var det gropar som kylde ner mig från tårna till halsen.  Nu var det rejält kallt.  Tyckte mig se isberg som flöt runt på sjön, så kallt var det. För att inte frysa ihjäl bjöds det på en rejäl babe efteråt.  Lutning påminde om väggen i sälen.  Nu fick man igen för en säsong utan trappträning.  Väl vid toppen var det lugnt igen.  Plan mark det enda problemet var kläderna som vägde 53kg extra. 

En minneslucka senare står jag vid nästa backe fast i ett berg av sand.  Sand i skorna är värre än ett öppet spår men jag slutade bry mig 7km tidigare.  Rockklassiker bjöd på en ballad av white snake eller dylikt för pepp,  det hjälpte inte.  En tapper själ vände sig om och skrek & svor mot högtalarna. 

När det var en enstaka km kvar stod en gubbe efter banan och flina.  Han visste vad den där bäverdammen var för något. Jag trodde vi skulle hälsa på hos ett par bävrar men nej det var ett hav av lera, kladd bråte.  Det var givetvis iskallt.  Återigen fastna man i en kö.  Stod där som ett fån med bäverspillning upp över halsen. 

Gled in i mål som en pingvin på lera med en tid på 1:24 tror jag.  Inte dåligt då milen ligger runt timmen. 

Nästa år tar jag med mig Peter, för mitt egna nöjes skull. 

Rapport: Hackmora Bergslopp

I och med att Johans kommunikationsfärdigheter ännu inte är färdigutvecklade så var ju jag tvungen att hitta en substitut-tävling att "springa" i helgen. Lotten föll då olyckligtvis på Hackmora Bergslopp och för er som inte vet vad det är så är det 2.9km löpning med en total stigning på 224m eller något sådant. Dvs ganska skitdrygt.

Redan på parkeringen inser jag att mina förhoppningar om en topplacering troligtvis kommer att gå i stöpet då medeldeltagaren väger 62,5kg och med en fettprocent på 1,29%.

Inne på arenan började jag febrilt att leta efter löpare som jag skulle kunna spöa och lokaliserar en 5 stycken som jag nog ska kunna plocka i min jakt på topplaceringar om jag gör ett toppenlopp.

När vi väl står i startfållan så placerar jag mig längst bak för att få fler att springa om och förnedra men taktiken jag lagt upp funkade inte. Efter ungefär 30m så är 2 av 5 utom räckhåll och den tredje kommer som ett jävla godståg i tvåhundra bakom och förbi mig. Jag börjar inse att det kommer bli en tung morgon, men killen som sprang om mig verkade ha kört en Klistervalla-taktik och tokspringa första 100 tills publiken är utom synhåll och sedan springa rätt in i väggen.

Efter ungefär 1/3 av första backen har jag tre stycken bakom mig med en herre frustandes tätt bakom som tar meter efter meter och till slut lyckas han mala sig förbi och kläcker ur sig att det är ganska långt kvar nu.

På toppen av första backen hade han dock stannat till för att vänta in någon och jag gör ett litet ryck i banans enda nedförsbacke, endast för att komma ut till satans påfund iförd en grusbacke som aldrig ville ta slut.

Tårarna var inte långt borta och hastigheten var ungefär som en söndagspromenad med nyopererad höftkula och rullator samtidigt som en tant på 65+ såg det sorgsna kadavret längre upp i backen och frenetiskt försökte komma ikapp.

Trots mitt snitt på 185 i puls så lyckas jag hålla undan både hjärtinfarkt samt tanten och nådde äntligen toppen av andra backen där folket förgäves försökte ingjuta mod i mig med glada tillrop. Jag tar mig in på sista backen upp mot mål och får försöka sicksacka mig igenom folkströmmen som tröttnat och är på väg hem mitt i banan. Kör lite alibilöpningar här och där men benen ville inte svara utan tyckte mest jag var en idiot.

Sista biten, strax innan målet avlossar jag en sista alibilöpning och briljerar in i mål på 28.56, hela 34 sekunder före mannen som kommer näst sist i herrklassen. Imponerande!

Om man drar alla över en kam så tror jag det var totalt 132 deltagande och jag kom då på 126 plats. Tror jag aldrig kommit så högt upp i en resultatlista förut så jag är mer än nöjd.

Johan sprang samtidigt ett annat lopp i en annan del av Sverige. Förväntar mig en ingående rapport på huruvida det gick, men jag kan avslöja redan nu att han vann inte han heller.

Inre stridigheter

Har ju som sagt varit sjuk nu i nästan en vecka så jag satt ned med den arma pojkkroppen igår kväll för att ha en diskussion om hur vi skulle gå vidare, det lät ungefär så här;

P: Hörru kroppfan, är det inte dags att lägga ner det här med sjukdom nu?
K: Nej.
P: Äh men sluta nu, det är inte roligt längre...
K: Jo det är det.
P: Det är ju du som kommer få lida för det här då det är du som, mot alla odds, ska ta mig 90 km.
K: Hmm, tänkte inte på det. Jag lär dock sova på saken.
P: Låter bra

....

K: VAKNA! VAKNA!
P: Vad...?
K: Sproilans ögoninfektion hahahahaha!!
P: Men vafan...

http://instagram.com/p/dqvQIcuP_H/

Högre makter

Jag tror inte på högre makter, men jag vet att det är någon jävel där ute som vill att det här skall göras på svårast möjliga sätt. så det tog ungefär 10 timmar efter mitt föregående inlägg innan jag blev sängliggandes hela veckan och har således redan tappat en av alldeles för några veckor träning.

Det kommer gå bra det här. Det kommer det.

TKV: Säsong 3

Våra arma pojkskrev gråter och det finns ingen rim och reson bakom det här, men efter påtryckningar från folk som vill oss illa har vi tagit ett svårt beslut.

Det var inget lätt beslut att ta och vi har kämpat natt och dag med att få fram legitima ursäkter, men som med det mesta annat har vi misslyckats.

Vintern 2011 slutade dock i stor succé när Johan, som förste och hittills enda TKV-medlem klarade att skida den alldeles för långa Vasaloppssträckan på 11 timmar, 46 minuter och 14 sekunder.

Tre år har snart gått sedan detta idrottshistoriska ögonblick och det börjar bli dags för oss att skriva idrottshistoria än en gång. Mot nya mål, blödande skrev och skinnflådda högerhänder kommer två tredjedelar av laget att inleda sin kamp mot en bedrövlig dag mellan Sälen och Mora, vintern 2014.

Den sista tredjedelen av lagets stav är fortfarande sönder sedan den ödesdigra februarimorgonen 2010 när en hel skidvärld chockades och förändrades för all framtid. Kommer Andreas att göra en, åtminstone hedervärd, satsning inför kommande uppoffringar av blod, svett och alldeles för mycket tårar? Det finns bara en man som har svaret och vi hoppas ni kan hjälpa oss att övertala fanskapet, för det kommer bli hysteriskt roligt om han blir med i truppen än en gång! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen som det heter.

Vi gör oss redo för en tredje säsong och vi hoppas att ni vill följa oss än en gång.

Ps. Om ni vill sponsra oss, helst med ohyggliga mängder vaselin för våra skrev, så är det givetvis bara att höra av sig. Ds.

Falun-Borlänge

Johan envisades med att jag skulle ställa upp i Falun-Borlängeloppet igår. Saker som att "klart att du ska ställa upp", "det blir kul" sades, men det enda jag kunde tänka på när klockan ringde 6.45 på en söndagsmorgon var följande...



Starten skulle gå av stapeln 08.30 och jag var ju tvungen att både hitta TKV-outfiten, pulsklocka, valla skidor, käka frukost samt attackbaja x2. Skidorna preppades i det klassiska 8 lager blå.

Jag kommer till arenan vid 8-snåret och inte en enda jävla lagkamrat ser jag. Klockan börjar närma sig start och fortfarande inte en jävel här, har jag blivit episkt prankad måntro?

Starten går och en gubbsur Peter sätter på sig skidorna och inser innan jag åkt en meter att jag inte har ett uns fäste under skidorna. The joy! Förbannar Johan en stund innan jag beger mig för nu när jag ändå är här så kan jag väl genomlida skiten.

Efter cirka 5km så kommer det en annalkande nedförsbacke och jag känner ett potentiellt fail komma och en tjej bakom mig så tänkte jag bespara mig förödmjukelsen och släppte förbi henne medans jag följer med ned i backen varvid hon faceplantar halvvägs ner och jag kommer i full fart bakom. Nämen vafan... hur ska jag ta mig ur det här nu då!?

Nu trodde ni att jag skulle faila va? Men med mina ninjaskills i spåret så lyckades jag undvika att ha ihjäl henne och cirka 30m senare har hon kommit ikapp mig igen och frågar om hon fick tio poäng, och givmild som jag är fick hon givetvis det.

Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.

Jag underviker fails och efter cirka 1.10 och 10km så kommer jag till den första vätskekontrollen där jag häver i mig sportdryck och förbannar Johan. Tar mig en funderare på om jag ska ställa mig i kön för att valla om skidorna, men eftersom det är kö och jag vill bli klar nån jävla gång bestämmer jag mig för att åka vidare utan fäste.

Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.

När det var runt 11km kvar så kommer ett ställe där man ska passera en väg där det står en massa funktionärer och slänger på snö på vägen. Givetvis är det en liten kort brant väg upp innan man når vägen och i mitt försök att saxa upp lite snyggt så fastnar jag med skidan och faceplantar. Givetvis. Jag förbannar Johan och borstar av mig snön och undviker ögonkontakt med funktionärerna.

Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.

Vid 16 km kommer då nästa vätskekontroll och jag bestämmer mig för att be nån jävel valla om skidorna för jag vet att nu är det fan bara uppför. Jag ställer mig i kö och när jag står där så kommer Johan in! Helt fantastiskt. Han ställer sig också i kö för att valla om.

 När det är min tur att valla om så ställer dom massa frågor om vad jag har vallat med och när jag säger att jag vallat med blå så säger han att nej det har du inte. Jo, säger jag, det har jag. Nej, säger han. Men jo det har jag. Då tittar han på mig och säger - Och det gick bra?

Nej, jag står väl här?

Johan berättar att han hängt av Soviet efter cirka 25 meter och försvann sedan bort mot horisonten

I alla fall så bad jag om fäste och fäste fick jag. Hade det funnits en 90 graders backe så hade jag utan problem kunnat gå upp för den. Jag skämtar inte när jag säger att jag stod i spåret och varken fram eller baksidan av skidorna hade kontakt med marken.

Fick hoppa av skidorna ett X antal gånger och vid ett tillfälle kom Soviet ikapp och kallpratade lite innan han drog iväg igen. Skrapade av skidorna, försökte sen i typ 5 minuter få på mig skidorna igen. Psykbryt nära.

När jag fått på mig skidorna så tar det 10m innan jag hoovrar över marken igen och får gå fram på skidorna. Tar av mig skidorna och försöker skrapa av skiten igen, och jag kan knapp bända bort all snö, får slå med alla kraft för att få bort det.

Förbannade jävla Johan. Hade god lust att knäcka skidhelvetena och gå resten av vägen. Kommer i alla fall en bit till och cirka 600m från sista kontrollen så kommer det en liten nedförsbacke under en bro. Jag går med skidorna nedför den backen. Ställer mig än en gång och försöker få bort snön från skidorna och än en gång funderar jag på att gå resten. Trilskas sedan med att få på skidorna och efter ett tag så kan jag glida en bit.

Men säg den lycka som varar. Jag går på skidorna in till sista kontrollen, dricker lite vätska och förbannar Johan. Efter det så tar jag av mig skidorna och går uppför sista backen och tar bort snön när jag nått toppen.

Jag lyckas faktiskt få glid så jag kan stå upp och ta mig ner i någorlunda fart nertill målgången.

3.40 senare så var det här var fan det värsta jag varit med om och nu har jag åkt 30km skidor den här säsongen och avslutar därmed skidsäsongen 2012/2013. End of discussion.

Kommer ni ihåg oss?

Det har inte varit särskilt uppdaterat här på bloggen, sponsorerna har flytt och det är allmän misär.  Men nu börjar dock den där jävla Johan gnälla om att något spännande skidlopp, nämligen Falun-Borlängeloppet går av stapeln i helgen.

FalunBorlänge-loppet är ett motionslopp på skidor i klassisk stil över 25 kilometer. Det är en tävling utan tidtagning där ålder och skidvana inte spelar någon roll.

Vi har åkt ett par gånger förut, sist var det ungefär 32 minus grader och pungen höll på att ramla av, men jag tog mig i mål. Första och enda gången min bror var med hade vi lämnat honom bakom oss innan idioten fått på sig skidorna.

Tyvärr blir det ingen fullständig TKV-revival tour då Andreas helt otippat har annat för sig. Johan är heltaggad, och jag personligen så.. jaa.. ska man offra sig för er fans?

Mm... vem vet, vi kanske ses och om vi ses, ur spår.