Falun-Borlänge

Johan envisades med att jag skulle ställa upp i Falun-Borlängeloppet igår. Saker som att "klart att du ska ställa upp", "det blir kul" sades, men det enda jag kunde tänka på när klockan ringde 6.45 på en söndagsmorgon var följande...



Starten skulle gå av stapeln 08.30 och jag var ju tvungen att både hitta TKV-outfiten, pulsklocka, valla skidor, käka frukost samt attackbaja x2. Skidorna preppades i det klassiska 8 lager blå.

Jag kommer till arenan vid 8-snåret och inte en enda jävla lagkamrat ser jag. Klockan börjar närma sig start och fortfarande inte en jävel här, har jag blivit episkt prankad måntro?

Starten går och en gubbsur Peter sätter på sig skidorna och inser innan jag åkt en meter att jag inte har ett uns fäste under skidorna. The joy! Förbannar Johan en stund innan jag beger mig för nu när jag ändå är här så kan jag väl genomlida skiten.

Efter cirka 5km så kommer det en annalkande nedförsbacke och jag känner ett potentiellt fail komma och en tjej bakom mig så tänkte jag bespara mig förödmjukelsen och släppte förbi henne medans jag följer med ned i backen varvid hon faceplantar halvvägs ner och jag kommer i full fart bakom. Nämen vafan... hur ska jag ta mig ur det här nu då!?

Nu trodde ni att jag skulle faila va? Men med mina ninjaskills i spåret så lyckades jag undvika att ha ihjäl henne och cirka 30m senare har hon kommit ikapp mig igen och frågar om hon fick tio poäng, och givmild som jag är fick hon givetvis det.

Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.

Jag underviker fails och efter cirka 1.10 och 10km så kommer jag till den första vätskekontrollen där jag häver i mig sportdryck och förbannar Johan. Tar mig en funderare på om jag ska ställa mig i kön för att valla om skidorna, men eftersom det är kö och jag vill bli klar nån jävla gång bestämmer jag mig för att åka vidare utan fäste.

Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.

När det var runt 11km kvar så kommer ett ställe där man ska passera en väg där det står en massa funktionärer och slänger på snö på vägen. Givetvis är det en liten kort brant väg upp innan man når vägen och i mitt försök att saxa upp lite snyggt så fastnar jag med skidan och faceplantar. Givetvis. Jag förbannar Johan och borstar av mig snön och undviker ögonkontakt med funktionärerna.

Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.

Vid 16 km kommer då nästa vätskekontroll och jag bestämmer mig för att be nån jävel valla om skidorna för jag vet att nu är det fan bara uppför. Jag ställer mig i kö och när jag står där så kommer Johan in! Helt fantastiskt. Han ställer sig också i kö för att valla om.

 När det är min tur att valla om så ställer dom massa frågor om vad jag har vallat med och när jag säger att jag vallat med blå så säger han att nej det har du inte. Jo, säger jag, det har jag. Nej, säger han. Men jo det har jag. Då tittar han på mig och säger - Och det gick bra?

Nej, jag står väl här?

Johan berättar att han hängt av Soviet efter cirka 25 meter och försvann sedan bort mot horisonten

I alla fall så bad jag om fäste och fäste fick jag. Hade det funnits en 90 graders backe så hade jag utan problem kunnat gå upp för den. Jag skämtar inte när jag säger att jag stod i spåret och varken fram eller baksidan av skidorna hade kontakt med marken.

Fick hoppa av skidorna ett X antal gånger och vid ett tillfälle kom Soviet ikapp och kallpratade lite innan han drog iväg igen. Skrapade av skidorna, försökte sen i typ 5 minuter få på mig skidorna igen. Psykbryt nära.

När jag fått på mig skidorna så tar det 10m innan jag hoovrar över marken igen och får gå fram på skidorna. Tar av mig skidorna och försöker skrapa av skiten igen, och jag kan knapp bända bort all snö, får slå med alla kraft för att få bort det.

Förbannade jävla Johan. Hade god lust att knäcka skidhelvetena och gå resten av vägen. Kommer i alla fall en bit till och cirka 600m från sista kontrollen så kommer det en liten nedförsbacke under en bro. Jag går med skidorna nedför den backen. Ställer mig än en gång och försöker få bort snön från skidorna och än en gång funderar jag på att gå resten. Trilskas sedan med att få på skidorna och efter ett tag så kan jag glida en bit.

Men säg den lycka som varar. Jag går på skidorna in till sista kontrollen, dricker lite vätska och förbannar Johan. Efter det så tar jag av mig skidorna och går uppför sista backen och tar bort snön när jag nått toppen.

Jag lyckas faktiskt få glid så jag kan stå upp och ta mig ner i någorlunda fart nertill målgången.

3.40 senare så var det här var fan det värsta jag varit med om och nu har jag åkt 30km skidor den här säsongen och avslutar därmed skidsäsongen 2012/2013. End of discussion.

Kommer ni ihåg oss?

Det har inte varit särskilt uppdaterat här på bloggen, sponsorerna har flytt och det är allmän misär.  Men nu börjar dock den där jävla Johan gnälla om att något spännande skidlopp, nämligen Falun-Borlängeloppet går av stapeln i helgen.

FalunBorlänge-loppet är ett motionslopp på skidor i klassisk stil över 25 kilometer. Det är en tävling utan tidtagning där ålder och skidvana inte spelar någon roll.

Vi har åkt ett par gånger förut, sist var det ungefär 32 minus grader och pungen höll på att ramla av, men jag tog mig i mål. Första och enda gången min bror var med hade vi lämnat honom bakom oss innan idioten fått på sig skidorna.

Tyvärr blir det ingen fullständig TKV-revival tour då Andreas helt otippat har annat för sig. Johan är heltaggad, och jag personligen så.. jaa.. ska man offra sig för er fans?

Mm... vem vet, vi kanske ses och om vi ses, ur spår.