Parkour

Ska man vistas ute på arenorna så lär man ju upprätthålla en viss standard så inför gårdagens träningspass så var man ju tvungen att rota igenom garderoben för att hitta Klistervalla-outfitten igen.

Tydligen så har den krympt en aning sen jag använde den sist...

Iallafall så hade jag missat att det tydligen var en jävla storm ute och jag hann endast till Basta innan deras gatupratare kom flygandes och jag fick ta ett par snabba kliv i sidled för att klara livhanken.

Bil upp till Stångtjärn där det låg kvistar och bråte fan överallt men man kan ju inte låta det stoppa en utan man lär ju ut och samla kilometer.

Vi hann 100m ut i spåret innan det första trädet blåste omkull och det funderades på om det här kanske inte var en sån jävla intelligent idé.

Efter en kilometers uppvärmning så togs då årets första löpsteg. Kanske inte några "sub 5 timmar på ett maraton"-löpsteg utan kanske mer som "ambulans?"-löpsteg. 

Samtidigt gjorde stormen sig ständigt påmind med att vältra träd till höger och vänster så man kunde tänka mindre på hur oerhört smärtsamt det här verkligen är utan tänka mer på hur oerhört smärtsamt det skulle vara att stoppa ett fallande träd med ansiktet.

Jag tog mig runt med insikten om hur förbannat jobbigt det måste vara att fortsätta springa i 36 kilometer till innan man äntligen är klar. Men det kan väl bara bli enklare framöver? 

Snälla?

Rivstart

Rivstart utan dess like, åtminstone för undertecknad. När jag frågade dom andra blindtarmarna så fick jag till svar av min bror att;

"Jag bajsade i morse. Det var rätt ansträngande."

Och av Johan det något mer hemlighetsfulla;

"Bra början, kosten & tarmen är viktigt."

Dra era egna slutsatser av deras träningsmetoder. Jag har iallafall gått ut stenhårt och gått tre gånger på tre dagar. Längesedan det var sådan intensiv träningsperiod hos herr Trones. Pulsklockan varnar gång på gång att jag borde uppsöka akutvård men det förmodar jag bara är rekommendationer?

Det har ju gått ett par dagar sedan det här beslutet togs - att försöka häva med den här sorgsna pojkkroppen på en episk resa runt 42 km av Berlins gator och det känns nästan oöverkomligt. Mitt senaste lopp var Lidingöloppet som jag failade efter halva och mina främsta meriter är väl en sista plats på Falu Marknadslopp runt 2001 tillsammans med en sistaplats i Träflasklöpet runt 2010. Fick medalj ändå. Så win!

Anledningen till att det blev Berlin maraton är ju givetvis för att det officiella världsrekordet har tagits på Berlin maraton vilket givetvis betyder att Team Klistervalla kommer prestera topptider.

Och för att under lördagens spritorigie så yppades, och jag citerar;

"Det är platt typ hela vägen"

Har nu varit in på webbplatsen och kollat på deras höjdprofil och det är inte platt någonstans.

Det är ju för fan en 5 km lång uppförsbacke det första som händer? Att man inte lär sig att i konditionssporter så är "platt" en synonym för uppför. Men man får skylla sig själv när man inte gör sin hemläxa utan går på feeling när dumma idéer som denna uppkommer.

Som sagt så är jag ute och gnider dagarna i ända medans de andra två mest verkar sitta på sina porslintroner med en shake beståendes av laxermedel och gräddsås i tron att det kommer hjälpa dom när jag lämnar dom bakom mig i ett dammoln när starten går.

Många meter

90 000 meter. Det är ganska långt.

Det är sjukt långt faktiskt.

42 195 meter är ju däremot inte fullt lika långt.

Inte ens hälften så långt faktiskt.

Så hur svårt kan det vara att "springa" ett maraton egentligen? Vi tänkte åtminstone ta reda på detta och den enda som inte riktigt var nöjd med det här gemensamma beslutet var ju min bror som inte längre har någon stav att skylla på längre och således inte har något annat val än att snöra skorna och ge sig ut i regnet med Eye of the Tiger pumpandes i lurarna.

Målet är alltså att slutföra Berlin Marathon under 2021. Det ger oss runt 600 dagar kvar att komma i form på - är det möjligt? Ytterst tveksamt.

Spännande kommer det åtminstone att bli.