Träningspass + idioti

Runt två månader kvar till skiten går av stapeln så är det väl dags att börja försöka träna lite? Ja, vi var ute igår och försökte lite. 7.6km. Ungefär var 100 meter så ändrade vädret sig, från pissregn till 30 grader varmt. Jävla cp-väder.

Jag höll iallafall täten i starten för att hålla ner tempot. Johan såg inte alltför missnöjd ut.

Vi försökte diskutera lite hur vi ska lösa problemet med all logistik kring Lidingöloppet. Frågor som; när går starten, kan man hyra likbilar till hemresan, var ska vi sova, hur ska vi ta oss dit osv dök upp. Vi kom aldrig fram till något.

Men vi tog oss runt slingan i vilket fall som helst, tänker inte nämna tiden här då det kanske finns nån representant från Lidingöloppet som läser bloggen och diskvalificerar oss på stående fot. Men vi kan säga att vi räknar med att komma i mål på mellan 5-9h, om vi nu skulle överleva så långt.

***

Min högst efterblivna bror ringde senare på dagen och sa att jag skulle komma dit och hämta en diskmaskin. Sagt och gjort, jag kånkar in skiten i pegotten och ska åka hem igen, då han klämmer ur sig att han lite andra projekt också.

Han ska frosta av frysen.

Men inte som alla andra barn. Han har kommit på att frysjäveln frostas bäst av ute på trappuppgången så vi ska baxa ut skiten dit och låta den stå där. Efter ett tag får vi ut skiten då han märker att han inte får igen dörren. För det står en frysjävel i vägen. Vi löser det genom att baxa ut den lite till så vi kan stänga dörren och sedan ställa den på trappuppgången igen.

Nästa projekt var en taklampa som satt jävligt högt.

Den briljanta idén för att få ner denna lampa är att jag helt enkelt sitter på hans axlar. Jag försöker förklara för honom att det här är totalt omöjligt. Men, nej då. Det ska gå.

Han hukar sig ner, varpå jag börjar asgarva medans jag, smidig som jag är, försöker sätta mig på hans axlar. Idioten tappar balansen och hamnar på alla fyra medans jag blåhåller hatthyllan sittandes på hans rygg.

Han påpekar att jag är en idiot, och måste sluta skratta annars går det här aldrig.

Jag försöker återigen förklara för honom att han kommer bryta ryggen, vilket medför att jag kommer bryta nacken i fallet när han bryter ryggen. Men nej.

Take two.

På något mirakulöst sätt så lyckas jag ta mig upp på axlarna varpå han försöker lyfta, tätt följt av en önskan att jag ska kliva av honom för att det här kommer aldrig gå.

Vi fick se oss besgrade av taklampan som troligtvis sitter där än idag.