Tillbaka till aidensfie..Åsbo

Då var man där igen. Förra året bjöd Peter på en överraskning i skogen och avslutade med att köra kommando sista biten. Igår gjorde jag intetdera, det gick galant hela vägen. Banan eller "kompisleden" som någon scout valt att kalla det är skamligt dryg i början. Rakt uppför i en evighet och sedan mest nerför.

Varför någon skulle ta med en "kompis" och gå där är för mig en aning bekymmersamt. Sträckan är väl runt 5km totalt vilket Är en barnlek nu förutom backarna såklart.
Peter valde att inte följa med, nu frågade jag aldrig men jag kan för det mesta föra hans talan. Johanna fick agera stand in vilket gick uselt, eftersom hon både sprang bra och var glad.

TKV vs Älven runt

Vi ligger i. 24km cykling igår för min del, och det var relativt tunga ben idag. Running Wild Björn ville ha med eliten i TKV till Älven runt idag, kanske mestadels för att han inte ville åka kollektivtrafik, men efter ett kort teammöte med mig själv bestämde jag mig för att ställa upp, trots de sega benen.

Folk måste ha fått reda på mitt beslut för det var kaos när vi kom dit. Arrangörerna kände ju givetvis till TKV när jag anmäler mig till detta anrika lopp.

Det var sånt tryck i sekretariatet att starten blev uppskjuten 10 minuter! Förstår ni hur mycket folk det var som var där!? Folkfest helt enkelt.

Starten gick till slut, och jag hängde väl på ett tag dom första 500m, men när pulsklockan skällde ut mig och talade om för mig att några jävla 5min/km ska jag då fan inte försöka mig på så fick jag släppa lite. Eller ja, ganska mycket faktiskt.

Tog mig till slut i mål, först av alla som gick, 33.42 på 4.45km. Ett tag hade jag faktiskt ett mål att ta mig under 30 strecket, men jag gav fan i det.

RW Björn kom in på runt 19.40 någonting och arrangörerna slet av han nummerlappen då dessa hade tagit slut och nya löpare behövde lappjäveln. Folkfest som sagt.



Medalj fick man oxå, succé!

Och icke att förglömma köttsåret som uppstod under cyklingen igår, blodet bara sprutade. Skall tilläggas att jag stod still före failet.

Backträning

Hängde med eliten i Running Wild till Lugnet idag för lite backintervaller. Den vite Heile Gebrselassie i RW steppade lättsamt upp till toppen utan bekymmer.

Själv grät jag inombords, blodsmak i munnen och hade ett hjärta på uppåttjack. Benen var tunga som bly redan efter cirka 75m och jag la mig strategiskt längst bak tills jag var utom synhåll från de andra så jag kunde gå. Givetvis låtsades jag jogga lite när dom såg mig igen.

Nya tag i helgen, får se om det blir lite cykling men tyvärr lär jag väl försöka springa lite så att man åtminstone överlever bilresan ner till Lidingö senare i sommar.

Förövrigt det 300:e blogginlägget i bloggen! Samtidigt har vi haft cirka 8.500 unika läsare och nästan 30.000 besök. Kul att några har för mycket fritid och för lite hobbys och läser våra meningslösa inlägg!

TIll dig...

.. som har fått uppenbara sår i rektum och febrilt försökt googla dig till en lösning och landat här hos Team Klistervalla, vill vi be om ursäkt att vi ej kunde vara till någon större hjälp.

Lämnar du namn och telefonnummer i kommentatorsfältet så kan det dock hända att Dr Johan ringer upp och delger sina tips och trix för omhändertagande av din, alternativt sin egen, beefwhistle.

Hör av dig!
/Vännerna i TKV

Börja gråt Johan.

http://se.running.adidas.com/lidingoloppet.asp

Jag är helt slut.

Källslätten v2

Bestämde mig för att cykla lite under lördagen med med Erik och Peter. Jag hade fått för mig att cykla upp till Källslätten vore en fantastisk idé.

Sist jag var där så var det hemskt. Den här gången var det inte lika hemskt, men likväl hemskt. Försöka cykla genom delvis sumpmark gick så där ska man väl erkänna, men vi tog oss till Källslätten utan större fails. Tror faktiskt att det enda failet för dagen är när jag skulle kliva av min cykel, fastnar med brallorna i sadeln, tappar balansen och snubblar över en cykel som ligger på marken.

Annars så höll jag mig i vanligt manér några kilometer bakom de andra så de tog sig säkert till och från Källslätten.

Rundan slutade på cirka 34 kilometer, och ett par extremt tunga ben. Skulle sätta mig på duschgolvet efteråt, men lyckas få århundradets kramp i låret och i mitt försök att stå på benen river jag ner duschdraperiet. Ligger där som ett sär och försöker räta ut benen. När jag väl tagit mig upp igen så börjar brandlarmet att tjuta, så jag får springa ut i hallen buttnaked och försöka hoppa upp till taket för att få tyst på fanskapet. Slut på batteri.

Idag så var jag och Johan upp till hoppbackarna för att försöka ta oss upp. Jag var inte alltför pepp på att använda benen efter gårdagens strapats, men vafan.

När vi kommer dit så börjar det faktiskt snöa litegrann. Blåste kallt. Ja, man kan säga att allt var fel som vanligt.

Vi tar oss iaf upp en gång där vi bestämmer att vi tar en vända och springer ner. Sagt och gjort vi joggar ner från berget och tar oss tillbaka till botten, en sträcka på kanske 2km.

När vi är vid hoppbackens fot igen får jag för mig att jag ska springa upp för hoppbacken så långt jag kan, alltså på gräset. Jag tar mig väl typ 1/14 av backen innan jag kollapsar av trötthet. Tyvärr gör jag det i den största jävla samling av brännässlor och får tredje gradens brännskador.