söndag 23 februari 2020

Parkour

Ska man vistas ute på arenorna så lär man ju upprätthålla en viss standard så inför gårdagens träningspass så var man ju tvungen att rota igenom garderoben för att hitta Klistervalla-outfitten igen.

Tydligen så har den krympt en aning sen jag använde den sist...

Iallafall så hade jag missat att det tydligen var en jävla storm ute och jag hann endast till Basta innan deras gatupratare kom flygandes och jag fick ta ett par snabba kliv i sidled för att klara livhanken.

Bil upp till Stångtjärn där det låg kvistar och bråte fan överallt men man kan ju inte låta det stoppa en utan man lär ju ut och samla kilometer.

Vi hann 100m ut i spåret innan det första trädet blåste omkull och det funderades på om det här kanske inte var en sån jävla intelligent idé.

Efter en kilometers uppvärmning så togs då årets första löpsteg. Kanske inte några "sub 5 timmar på ett maraton"-löpsteg utan kanske mer som "ambulans?"-löpsteg. 

Samtidigt gjorde stormen sig ständigt påmind med att vältra träd till höger och vänster så man kunde tänka mindre på hur oerhört smärtsamt det här verkligen är utan tänka mer på hur oerhört smärtsamt det skulle vara att stoppa ett fallande träd med ansiktet.



Jag tog mig runt med insikten om hur förbannat jobbigt det måste vara att fortsätta springa i 36 kilometer till innan man äntligen är klar. Men det kan väl bara bli enklare framöver? 

Snälla?

onsdag 12 februari 2020

Rivstart

Rivstart utan dess like, åtminstone för undertecknad. När jag frågade dom andra blindtarmarna så fick jag till svar av min bror att;
"Jag bajsade i morse. Det var rätt ansträngande."
Och av Johan det något mer hemlighetsfulla;
"Bra början, kosten & tarmen är viktigt."
Dra era egna slutsatser av deras träningsmetoder. Jag har iallafall gått ut stenhårt och gått tre gånger på tre dagar. Längesedan det var sådan intensiv träningsperiod hos herr Trones. Pulsklockan varnar gång på gång att jag borde uppsöka akutvård men det förmodar jag bara är rekommendationer?

Det har ju gått ett par dagar sedan det här beslutet togs - att försöka häva med den här sorgsna pojkkroppen på en episk resa runt 42 km av Berlins gator och det känns nästan oöverkomligt. Mitt senaste lopp var Lidingöloppet som jag failade efter halva och mina främsta meriter är väl en sista plats på Falu Marknadslopp runt 2001 tillsammans med en sistaplats i Träflasklöpet runt 2010. Fick medalj ändå. Så win!

Anledningen till att det blev Berlin maraton är ju givetvis för att det officiella världsrekordet har tagits på Berlin maraton vilket givetvis betyder att Team Klistervalla kommer prestera topptider.

Och för att under lördagens spritorigie så yppades, och jag citerar;
"Det är platt typ hela vägen"
Har nu varit in på webbplatsen och kollat på deras höjdprofil och det är inte platt någonstans.















Det är ju för fan en 5 km lång uppförsbacke det första som händer? Att man inte lär sig att i konditionssporter så är "platt" en synonym för uppför. Men man får skylla sig själv när man inte gör sin hemläxa utan går på feeling när dumma idéer som denna uppkommer.

Som sagt så är jag ute och gnider dagarna i ända medans de andra två mest verkar sitta på sina porslintroner med en shake beståendes av laxermedel och gräddsås i tron att det kommer hjälpa dom när jag lämnar dom bakom mig i ett dammoln när starten går.

söndag 9 februari 2020

Många meter

90 000 meter. Det är ganska långt.

Det är sjukt långt faktiskt.

42 195 meter är ju däremot inte fullt lika långt.

Inte ens hälften så långt faktiskt.

Så hur svårt kan det vara att "springa" ett maraton egentligen? Vi tänkte åtminstone ta reda på detta och den enda som inte riktigt var nöjd med det här gemensamma beslutet var ju min bror som inte längre har någon stav att skylla på längre och således inte har något annat val än att snöra skorna och ge sig ut i regnet med Eye of the Tiger pumpandes i lurarna.

Målet är alltså att slutföra Berlin Marathon under 2021. Det ger oss runt 600 dagar kvar att komma i form på - är det möjligt? Ytterst tveksamt.

Spännande kommer det åtminstone att bli.

måndag 2 oktober 2017

Nej men...

... man kanske skulle börja träna igen.

tisdag 26 januari 2016

Det går ju sådär...

I sann Klistervalla-anda så går ju träningen rätt så jävla skitdåligt om jag ska vara helt ärlig. Dock så har min korpulente vän Hans bestämt sig för att även han börja träna och tvingade således med mig på ett möte hos Må bättre för att ta tag i våra sorgsna pojkbukar en gång för alla.

Stressig dag så uppvärmning inför mötet fick bli att inhandla närodlat från det lokala Sibylla-haket, kanske inte bästa sättet att göra entré på men tänkte att dom lär ju veta vad dom gett sig in på när dom bjudit dit mig.

Vet i och för sig inte varför jag skulle med dit då jag redan är sponsrad av dom, men idioten skulle prompt ha med mig - säkerligen bara för att bevisa att det finns folk i sämre skick än han själv.

När det kom fram att jag redan var medlem så var jag inte så intressant längre och Hans fick sig till slut en vattenflaska som tack för hjälpen och nu är det väl upp till bevis igen. Jag har ju ett gediget trackrecord när det gäller gymkort - Actic, 3 x Friskis, Fysiocenter och Må bättre. Totalt antal träningstillfällen på dessa kort är väl nästintill så man kan räkna på båda fingrarna.

Vad är annorlunda den här gången?

Mja, egentligen ingenting. Men det känns som att det är nu det vänder, det är nu elitidrottskarriären tar fart på riktigt. Dessutom har jag ju lovat massa dumma grejer som jag faktiskt lär försöka träna inför om jag inte ska dö på kuppen.

***

Min bror var, enligt egen utsago, i helgen ute på Runn med långfärdsskridskor. Enligt mig känns det lite mer som en påhittad historia a la Loch Ness-odjuret eller Big Foot, det är många som påstår sig ha sett det men det finns inte riktigt några konkreta bevis förutom ett par kort tagna med en potatis.

Brorsans vetenskapliga bevis på att detta verkligen hänt ser ni nedan;


Uppenbart fabricerat material, han har ju inte ens lämnat huset! Finns det läsare som kan förse oss med bevis för detta? Kanske ett smytaget foto från långt håll? Skicka gärna en länk till oss då så kan vi ta och försöka reda ut detta.

***

Johan har vi inte sett röken av sedan vi köpte en svindyr Möet + ett litterärt mästerverk till honom i 30-års present. Kanske var det något fel på Möetten eftersom han inte hör av sig längre, jag vet faktiskt inte.


Vi hörs och syns!

torsdag 12 november 2015

Framtiden och Trappträning™

För ungefär 25 månader sen publicerades det senaste inlägget här på bloggen.

Tjugofem månader.

I en perfekt värld hade dessa tjugofem månader spenderats på ett gym med svankande höfter, ett elljusspår i hällregn eller varför inte i ett skidspår med bakhalt och ett lycraställ som fått en att kunna praktisera som Michelin-gubbe?

"Troligt att det hänt" - säger ni nu som följt oss genom åren men det är faktiskt sant som jag skriver.

För en tredjedel av teamet.

Framgångarna genom åren har stigit Johan över huvudet och han åker skidor hit och skidor dit, får sår i stjärten av att cykla runt en vattenpöl och springer i skogen som en primitiv vilde till skillnad från de andra två sorgsna lekamen i Klistervalla som inte lyft ett finger de senaste 25-60 månaderna.

Brorsan som bröt staven i vårt första försök till att åka Vasaloppet har ännu inte hämtat sig från traumat och kanske inte är så överdrivet inblandad i denna nysatsning som är under projektering. Projektet tog fart för cirka tre veckor sen när vi drog igång den beryktade Trappträning™ som har varit en stor succé genom åren och Johan tyckte vi skulle åka det här nya skojiga skidloppet som var 22 mil.

Som general manager för TKV så förklarade jag lugnt och sansat för Johan att han är en jävla idiot och att det aldrig kommer hända och jag föreslog att vi kanske kan ta en romantisk promenad runt Tisken och stanna till och mata änderna vid Slussens måndränkta strand istället.

Vi möttes ungefär halvvägs och skakade hand på Lidingöloppet 2016. Kanske även en Vasaloppsstafett, kanske ett Falun-Borlängelopp. Vi får se vart det barkar.

Lidingöloppet gick ju sådär för mig sist. 15km innan jag blev intryckt i en bil som var mindre än mig själv och dumpad vid målgång. Så för att lyckas bättre denna gång så ska jag försöka med det nya heta och faktiskt träna - att lita på min naturbegåvning har ju gått sådär hittills.

För att börja någonstans så har vi, som nämnt tidigare, återupplivat Trappträning™ på TrappträningArena en gång i veckan. Fantastisk träning, med fantastiskt sällskap så dyk upp och prova!

Så enkelt att en idiot klarar av det och främst därför vi håller på.

Efter avslutat träningspass ser man antingen ut så här;


Eller så här;


Det beror helt på.

Failure is always an option! Nu kör vi!

söndag 13 oktober 2013

Lera i Botkyrka

Lera har aldrig varit min grej, blöta kläder och skor är coolt på Rambo. Inte på en dalmas som inte vet om han är i Stockholm eller Växjö. Lyckades parkera vid en abonerad buss efter att jag skrivit rätt på gpsen.  Hade under min färd med mig min sambo Maria för hjälp ifall jag skulle försvinna under leran. Det var även hennes idé för 8 månader sen, TKV har funderat tidigare och nu kändes det rätt. Upplägget för loppet är enkelt: spring från a till b. Problemet är allt kladd mellan a och b. Ska erkänna jag trodde det skulle vara mer kladd även om det var fullt tillräckligt.  Måste också tillägga att jag deltog i sista gruppen sista dagen,  enbart för värsta tänkbara bana såklart.  Man är ju elit trots allt. 

Första två km var en baggis, lite kladd under skorna. Sen leder banan ner i en flod, en del skulle kalla det en bäck men nej det var en flod.  Blöt upp till knäna ungefär.  Här var det lika bra och köra på,  hoppade ner i floden och sprang för mitt liv. Eller ja,  det var ju mäktig kö på sina platser. En kille försöker undvika det oundvikliga och straffas med ett magplask ner i floden. 

Efter någon km kommer vi ner till en sjö, hör ska vi alltså krypa under ett hinder rakt ut i sjön.  Okej tänkte jag lite mer vatten till knäna men nej.  I vattnet var det gropar som kylde ner mig från tårna till halsen.  Nu var det rejält kallt.  Tyckte mig se isberg som flöt runt på sjön, så kallt var det. För att inte frysa ihjäl bjöds det på en rejäl babe efteråt.  Lutning påminde om väggen i sälen.  Nu fick man igen för en säsong utan trappträning.  Väl vid toppen var det lugnt igen.  Plan mark det enda problemet var kläderna som vägde 53kg extra. 

En minneslucka senare står jag vid nästa backe fast i ett berg av sand.  Sand i skorna är värre än ett öppet spår men jag slutade bry mig 7km tidigare.  Rockklassiker bjöd på en ballad av white snake eller dylikt för pepp,  det hjälpte inte.  En tapper själ vände sig om och skrek & svor mot högtalarna. 

När det var en enstaka km kvar stod en gubbe efter banan och flina.  Han visste vad den där bäverdammen var för något. Jag trodde vi skulle hälsa på hos ett par bävrar men nej det var ett hav av lera, kladd bråte.  Det var givetvis iskallt.  Återigen fastna man i en kö.  Stod där som ett fån med bäverspillning upp över halsen. 

Gled in i mål som en pingvin på lera med en tid på 1:24 tror jag.  Inte dåligt då milen ligger runt timmen. 

Nästa år tar jag med mig Peter, för mitt egna nöjes skull.