tisdag 26 januari 2016

Det går ju sådär...

I sann Klistervalla-anda så går ju träningen rätt så jävla skitdåligt om jag ska vara helt ärlig. Dock så har min korpulente vän Hans bestämt sig för att även han börja träna och tvingade således med mig på ett möte hos Må bättre för att ta tag i våra sorgsna pojkbukar en gång för alla.

Stressig dag så uppvärmning inför mötet fick bli att inhandla närodlat från det lokala Sibylla-haket, kanske inte bästa sättet att göra entré på men tänkte att dom lär ju veta vad dom gett sig in på när dom bjudit dit mig.

Vet i och för sig inte varför jag skulle med dit då jag redan är sponsrad av dom, men idioten skulle prompt ha med mig - säkerligen bara för att bevisa att det finns folk i sämre skick än han själv.

När det kom fram att jag redan var medlem så var jag inte så intressant längre och Hans fick sig till slut en vattenflaska som tack för hjälpen och nu är det väl upp till bevis igen. Jag har ju ett gediget trackrecord när det gäller gymkort - Actic, 3 x Friskis, Fysiocenter och Må bättre. Totalt antal träningstillfällen på dessa kort är väl nästintill så man kan räkna på båda fingrarna.

Vad är annorlunda den här gången?

Mja, egentligen ingenting. Men det känns som att det är nu det vänder, det är nu elitidrottskarriären tar fart på riktigt. Dessutom har jag ju lovat massa dumma grejer som jag faktiskt lär försöka träna inför om jag inte ska dö på kuppen.

***

Min bror var, enligt egen utsago, i helgen ute på Runn med långfärdsskridskor. Enligt mig känns det lite mer som en påhittad historia a la Loch Ness-odjuret eller Big Foot, det är många som påstår sig ha sett det men det finns inte riktigt några konkreta bevis förutom ett par kort tagna med en potatis.

Brorsans vetenskapliga bevis på att detta verkligen hänt ser ni nedan;


Uppenbart fabricerat material, han har ju inte ens lämnat huset! Finns det läsare som kan förse oss med bevis för detta? Kanske ett smytaget foto från långt håll? Skicka gärna en länk till oss då så kan vi ta och försöka reda ut detta.

***

Johan har vi inte sett röken av sedan vi köpte en svindyr Möet + ett litterärt mästerverk till honom i 30-års present. Kanske var det något fel på Möetten eftersom han inte hör av sig längre, jag vet faktiskt inte.


Vi hörs och syns!

torsdag 12 november 2015

Framtiden och Trappträning™

För ungefär 25 månader sen publicerades det senaste inlägget här på bloggen.

Tjugofem månader.

I en perfekt värld hade dessa tjugofem månader spenderats på ett gym med svankande höfter, ett elljusspår i hällregn eller varför inte i ett skidspår med bakhalt och ett lycraställ som fått en att kunna praktisera som Michelin-gubbe?

"Troligt att det hänt" - säger ni nu som följt oss genom åren men det är faktiskt sant som jag skriver.

För en tredjedel av teamet.

Framgångarna genom åren har stigit Johan över huvudet och han åker skidor hit och skidor dit, får sår i stjärten av att cykla runt en vattenpöl och springer i skogen som en primitiv vilde till skillnad från de andra två sorgsna lekamen i Klistervalla som inte lyft ett finger de senaste 25-60 månaderna.

Brorsan som bröt staven i vårt första försök till att åka Vasaloppet har ännu inte hämtat sig från traumat och kanske inte är så överdrivet inblandad i denna nysatsning som är under projektering. Projektet tog fart för cirka tre veckor sen när vi drog igång den beryktade Trappträning™ som har varit en stor succé genom åren och Johan tyckte vi skulle åka det här nya skojiga skidloppet som var 22 mil.

Som general manager för TKV så förklarade jag lugnt och sansat för Johan att han är en jävla idiot och att det aldrig kommer hända och jag föreslog att vi kanske kan ta en romantisk promenad runt Tisken och stanna till och mata änderna vid Slussens måndränkta strand istället.

Vi möttes ungefär halvvägs och skakade hand på Lidingöloppet 2016. Kanske även en Vasaloppsstafett, kanske ett Falun-Borlängelopp. Vi får se vart det barkar.

Lidingöloppet gick ju sådär för mig sist. 15km innan jag blev intryckt i en bil som var mindre än mig själv och dumpad vid målgång. Så för att lyckas bättre denna gång så ska jag försöka med det nya heta och faktiskt träna - att lita på min naturbegåvning har ju gått sådär hittills.

För att börja någonstans så har vi, som nämnt tidigare, återupplivat Trappträning™ på TrappträningArena en gång i veckan. Fantastisk träning, med fantastiskt sällskap så dyk upp och prova!

Så enkelt att en idiot klarar av det och främst därför vi håller på.

Efter avslutat träningspass ser man antingen ut så här;


Eller så här;


Det beror helt på.

Failure is always an option! Nu kör vi!

söndag 13 oktober 2013

Lera i Botkyrka

Lera har aldrig varit min grej, blöta kläder och skor är coolt på Rambo. Inte på en dalmas som inte vet om han är i Stockholm eller Växjö. Lyckades parkera vid en abonerad buss efter att jag skrivit rätt på gpsen.  Hade under min färd med mig min sambo Maria för hjälp ifall jag skulle försvinna under leran. Det var även hennes idé för 8 månader sen, TKV har funderat tidigare och nu kändes det rätt. Upplägget för loppet är enkelt: spring från a till b. Problemet är allt kladd mellan a och b. Ska erkänna jag trodde det skulle vara mer kladd även om det var fullt tillräckligt.  Måste också tillägga att jag deltog i sista gruppen sista dagen,  enbart för värsta tänkbara bana såklart.  Man är ju elit trots allt. 

Första två km var en baggis, lite kladd under skorna. Sen leder banan ner i en flod, en del skulle kalla det en bäck men nej det var en flod.  Blöt upp till knäna ungefär.  Här var det lika bra och köra på,  hoppade ner i floden och sprang för mitt liv. Eller ja,  det var ju mäktig kö på sina platser. En kille försöker undvika det oundvikliga och straffas med ett magplask ner i floden. 

Efter någon km kommer vi ner till en sjö, hör ska vi alltså krypa under ett hinder rakt ut i sjön.  Okej tänkte jag lite mer vatten till knäna men nej.  I vattnet var det gropar som kylde ner mig från tårna till halsen.  Nu var det rejält kallt.  Tyckte mig se isberg som flöt runt på sjön, så kallt var det. För att inte frysa ihjäl bjöds det på en rejäl babe efteråt.  Lutning påminde om väggen i sälen.  Nu fick man igen för en säsong utan trappträning.  Väl vid toppen var det lugnt igen.  Plan mark det enda problemet var kläderna som vägde 53kg extra. 

En minneslucka senare står jag vid nästa backe fast i ett berg av sand.  Sand i skorna är värre än ett öppet spår men jag slutade bry mig 7km tidigare.  Rockklassiker bjöd på en ballad av white snake eller dylikt för pepp,  det hjälpte inte.  En tapper själ vände sig om och skrek & svor mot högtalarna. 

När det var en enstaka km kvar stod en gubbe efter banan och flina.  Han visste vad den där bäverdammen var för något. Jag trodde vi skulle hälsa på hos ett par bävrar men nej det var ett hav av lera, kladd bråte.  Det var givetvis iskallt.  Återigen fastna man i en kö.  Stod där som ett fån med bäverspillning upp över halsen. 

Gled in i mål som en pingvin på lera med en tid på 1:24 tror jag.  Inte dåligt då milen ligger runt timmen. 

Nästa år tar jag med mig Peter, för mitt egna nöjes skull. 

måndag 7 oktober 2013

Rapport: Hackmora Bergslopp

I och med att Johans kommunikationsfärdigheter ännu inte är färdigutvecklade så var ju jag tvungen att hitta en substitut-tävling att "springa" i helgen. Lotten föll då olyckligtvis på Hackmora Bergslopp och för er som inte vet vad det är så är det 2.9km löpning med en total stigning på 224m eller något sådant. Dvs ganska skitdrygt.

Redan på parkeringen inser jag att mina förhoppningar om en topplacering troligtvis kommer att gå i stöpet då medeldeltagaren väger 62,5kg och med en fettprocent på 1,29%.

Inne på arenan började jag febrilt att leta efter löpare som jag skulle kunna spöa och lokaliserar en 5 stycken som jag nog ska kunna plocka i min jakt på topplaceringar om jag gör ett toppenlopp.

När vi väl står i startfållan så placerar jag mig längst bak för att få fler att springa om och förnedra men taktiken jag lagt upp funkade inte. Efter ungefär 30m så är 2 av 5 utom räckhåll och den tredje kommer som ett jävla godståg i tvåhundra bakom och förbi mig. Jag börjar inse att det kommer bli en tung morgon, men killen som sprang om mig verkade ha kört en Klistervalla-taktik och tokspringa första 100 tills publiken är utom synhåll och sedan springa rätt in i väggen.

Efter ungefär 1/3 av första backen har jag tre stycken bakom mig med en herre frustandes tätt bakom som tar meter efter meter och till slut lyckas han mala sig förbi och kläcker ur sig att det är ganska långt kvar nu.

På toppen av första backen hade han dock stannat till för att vänta in någon och jag gör ett litet ryck i banans enda nedförsbacke, endast för att komma ut till satans påfund iförd en grusbacke som aldrig ville ta slut.

Tårarna var inte långt borta och hastigheten var ungefär som en söndagspromenad med nyopererad höftkula och rullator samtidigt som en tant på 65+ såg det sorgsna kadavret längre upp i backen och frenetiskt försökte komma ikapp.

Trots mitt snitt på 185 i puls så lyckas jag hålla undan både hjärtinfarkt samt tanten och nådde äntligen toppen av andra backen där folket förgäves försökte ingjuta mod i mig med glada tillrop. Jag tar mig in på sista backen upp mot mål och får försöka sicksacka mig igenom folkströmmen som tröttnat och är på väg hem mitt i banan. Kör lite alibilöpningar här och där men benen ville inte svara utan tyckte mest jag var en idiot.

Sista biten, strax innan målet avlossar jag en sista alibilöpning och briljerar in i mål på 28.56, hela 34 sekunder före mannen som kommer näst sist i herrklassen. Imponerande!

Om man drar alla över en kam så tror jag det var totalt 132 deltagande och jag kom då på 126 plats. Tror jag aldrig kommit så högt upp i en resultatlista förut så jag är mer än nöjd.

Johan sprang samtidigt ett annat lopp i en annan del av Sverige. Förväntar mig en ingående rapport på huruvida det gick, men jag kan avslöja redan nu att han vann inte han heller.

lördag 31 augusti 2013

Inre stridigheter

Har ju som sagt varit sjuk nu i nästan en vecka så jag satt ned med den arma pojkkroppen igår kväll för att ha en diskussion om hur vi skulle gå vidare, det lät ungefär så här;

P: Hörru kroppfan, är det inte dags att lägga ner det här med sjukdom nu?
K: Nej.
P: Äh men sluta nu, det är inte roligt längre...
K: Jo det är det.
P: Det är ju du som kommer få lida för det här då det är du som, mot alla odds, ska ta mig 90 km.
K: Hmm, tänkte inte på det. Jag lär dock sova på saken.
P: Låter bra

....

K: VAKNA! VAKNA!
P: Vad...?
K: Sproilans ögoninfektion hahahahaha!!
P: Men vafan...

http://instagram.com/p/dqvQIcuP_H/

fredag 30 augusti 2013

Högre makter

Jag tror inte på högre makter, men jag vet att det är någon jävel där ute som vill att det här skall göras på svårast möjliga sätt. så det tog ungefär 10 timmar efter mitt föregående inlägg innan jag blev sängliggandes hela veckan och har således redan tappat en av alldeles för några veckor träning.

Det kommer gå bra det här. Det kommer det.

måndag 26 augusti 2013

TKV: Säsong 3


Våra arma pojkskrev gråter och det finns ingen rim och reson bakom det här, men efter påtryckningar från folk som vill oss illa har vi tagit ett svårt beslut.

Det var inget lätt beslut att ta och vi har kämpat natt och dag med att få fram legitima ursäkter, men som med det mesta annat har vi misslyckats.

Vintern 2011 slutade dock i stor succé när Johan, som förste och hittills enda TKV-medlem klarade att skida den alldeles för långa Vasaloppssträckan på 11 timmar, 46 minuter och 14 sekunder.

Tre år har snart gått sedan detta idrottshistoriska ögonblick och det börjar bli dags för oss att skriva idrottshistoria än en gång. Mot nya mål, blödande skrev och skinnflådda högerhänder kommer två tredjedelar av laget att inleda sin kamp mot en bedrövlig dag mellan Sälen och Mora, vintern 2014.

Den sista tredjedelen av lagets stav är fortfarande sönder sedan den ödesdigra februarimorgonen 2010 när en hel skidvärld chockades och förändrades för all framtid. Kommer Andreas att göra en, åtminstone hedervärd, satsning inför kommande uppoffringar av blod, svett och alldeles för mycket tårar? Det finns bara en man som har svaret och vi hoppas ni kan hjälpa oss att övertala fanskapet, för det kommer bli hysteriskt roligt om han blir med i truppen än en gång! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen som det heter.

Vi gör oss redo för en tredje säsong och vi hoppas att ni vill följa oss än en gång.

Ps. Om ni vill sponsra oss, helst med ohyggliga mängder vaselin för våra skrev, så är det givetvis bara att höra av sig. Ds.