Lera har aldrig varit min grej, blöta kläder och skor är coolt på Rambo. Inte på en dalmas som inte vet om han är i Stockholm eller Växjö. Lyckades parkera vid en abonerad buss efter att jag skrivit rätt på gpsen. Hade under min färd med mig min sambo Maria för hjälp ifall jag skulle försvinna under leran. Det var även hennes idé för 8 månader sen, TKV har funderat tidigare och nu kändes det rätt. Upplägget för loppet är enkelt: spring från a till b. Problemet är allt kladd mellan a och b. Ska erkänna jag trodde det skulle vara mer kladd även om det var fullt tillräckligt. Måste också tillägga att jag deltog i sista gruppen sista dagen, enbart för värsta tänkbara bana såklart. Man är ju elit trots allt.
Första två km var en baggis, lite kladd under skorna. Sen leder banan ner i en flod, en del skulle kalla det en bäck men nej det var en flod. Blöt upp till knäna ungefär. Här var det lika bra och köra på, hoppade ner i floden och sprang för mitt liv. Eller ja, det var ju mäktig kö på sina platser. En kille försöker undvika det oundvikliga och straffas med ett magplask ner i floden.
Efter någon km kommer vi ner till en sjö, hör ska vi alltså krypa under ett hinder rakt ut i sjön. Okej tänkte jag lite mer vatten till knäna men nej. I vattnet var det gropar som kylde ner mig från tårna till halsen. Nu var det rejält kallt. Tyckte mig se isberg som flöt runt på sjön, så kallt var det. För att inte frysa ihjäl bjöds det på en rejäl babe efteråt. Lutning påminde om väggen i sälen. Nu fick man igen för en säsong utan trappträning. Väl vid toppen var det lugnt igen. Plan mark det enda problemet var kläderna som vägde 53kg extra.
En minneslucka senare står jag vid nästa backe fast i ett berg av sand. Sand i skorna är värre än ett öppet spår men jag slutade bry mig 7km tidigare. Rockklassiker bjöd på en ballad av white snake eller dylikt för pepp, det hjälpte inte. En tapper själ vände sig om och skrek & svor mot högtalarna.
När det var en enstaka km kvar stod en gubbe efter banan och flina. Han visste vad den där bäverdammen var för något. Jag trodde vi skulle hälsa på hos ett par bävrar men nej det var ett hav av lera, kladd bråte. Det var givetvis iskallt. Återigen fastna man i en kö. Stod där som ett fån med bäverspillning upp över halsen.
Gled in i mål som en pingvin på lera med en tid på 1:24 tror jag. Inte dåligt då milen ligger runt timmen.
Nästa år tar jag med mig Peter, för mitt egna nöjes skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar