Träflasklöpet

Jag förstår att ni är spända hur det gick för Team Klistervalla i söndagens storlopp.

När vi äntrar tävlingsarenan så känner både jag och Johan oss lite malplacerade bland alla hurtbullar som värmer upp 1h innan start. Uppvärmning är för amatörer som inte vet bättre.

När vi såg startlistan på 10 tappra själar så visste man. Offentlig förnedring.

Lyckligtvis så är vi i Team Klistervall tränade i förnedring så detta var kan man säga, en helt vanlig dag på jobbet. Vi var iallafall där i god tid för att insupa atmosfären i Sundborn under denna fantastiska dag, och när vi hämtat ut våra nummerlappar går startskottet för 2km loppet. Massa kids på kanske max 10-12 år?

Efter cirka 8 minuter kommer vinnaren in och vi förstår att vi tom skulle komma sist i den tävlingsklassen också. Speakern klämde även ur sig "May the force be with you" innan deras lopp, kan ha varit därför de lyckades springa så inihelvete fort.

Skall tilläggas att han inte gjorde det när vi skulle springa...

Cirka tre minuter innan start börjar vi vår uppvärmning och går till startfållan cirka 20m bort. Jag hade scoutat banan före loppet och visste att första biten skulle vara riktigt tuff, och ja.. det var den. Johan och jag ställer upp längst fram, varje meter räknas. Precis innan start hade det även tillkommit 5 extra personer till loppet så det är 15 startande.

Efter startskottet har jag bra fart dom första 50 metrarna innan konditionen börjar ta slut och Johan går om i jakten på förstaplatsen. I hela en kilometer är det tamefan bara uppför, och enligt banprofilen skulle det vara cirka 3km lätt nedför efter första toppen.

Vad har idrottsmänniskor för sned bild av nedför?

Finns fan inget som heter nedför när det gäller löpning/skidåkning, bara mindre uppför. När jag väl är på toppen blir jag omsprungen av en äldre herre som säger att det är inte långt kvar. VADÅ INTE LÅNGT KVAR!? Hade ju knappt avverkat 1km. Bakom mig är det en yngre tjej som jag kamperar med innan även hon förnedrar mig.

Så i ungefär 4,5 av 5,5km så springar jag själv. Sist, trött och förnedrad. Som vanligt alltså. När man väl lyckats masa sig in på slutspurten kommer något jävla sär som inte bara sprungit 9km, utan även startat 10 minuter efter mig och springer förbi mig. Trippel förnedring. Team Klistervall får iallafall lite medietid när speakern nämner mitt namn och min klubb. Johan hade enligt uppgifter räckt upp båda händerna på sin spurt och sett ut som han rymt från närmsta dagcenter.

Johan sprang på typ 33 eller 34 minuter. Jag kom knappt efter, en sisådär 7-8 minuter sen. Vi fick medalj. Det var det viktigaste.

Placering på Johan var 7 av 15 och jag, hör och häpna, spöade två medelålders kvinnor som gick runt och slutade på en fin 13:e plats. Succé!