Har ju som sagt varit sjuk nu i nästan en vecka så jag satt ned med den arma pojkkroppen igår kväll för att ha en diskussion om hur vi skulle gå vidare, det lät ungefär så här;
P: Hörru kroppfan, är det inte dags att lägga ner det här med sjukdom nu?
K: Nej.
P: Äh men sluta nu, det är inte roligt längre...
K: Jo det är det.
P: Det är ju du som kommer få lida för det här då det är du som, mot alla odds, ska ta mig 90 km.
K: Hmm, tänkte inte på det. Jag lär dock sova på saken.
P: Låter bra
....
K: VAKNA! VAKNA!
P: Vad...?
K: Sproilans ögoninfektion hahahahaha!!
P: Men vafan...
http://instagram.com/p/dqvQIcuP_H/
lördag 31 augusti 2013
fredag 30 augusti 2013
Högre makter
Jag tror inte på högre makter, men jag vet att det är någon jävel där ute som vill att det här skall göras på svårast möjliga sätt. så det tog ungefär 10 timmar efter mitt föregående inlägg innan jag blev sängliggandes hela veckan och har således redan tappat en av alldeles för några veckor träning.
Det kommer gå bra det här. Det kommer det.
Det kommer gå bra det här. Det kommer det.
måndag 26 augusti 2013
TKV: Säsong 3
Våra arma pojkskrev gråter och det finns ingen rim och reson bakom det här, men efter påtryckningar från folk som vill oss illa har vi tagit ett svårt beslut.
Det var inget lätt beslut att ta och vi har kämpat natt och dag med att få fram legitima ursäkter, men som med det mesta annat har vi misslyckats.
Vintern 2011 slutade dock i stor succé när Johan, som förste och hittills enda TKV-medlem klarade att skida den alldeles för långa Vasaloppssträckan på 11 timmar, 46 minuter och 14 sekunder.
Tre år har snart gått sedan detta idrottshistoriska ögonblick och det börjar bli dags för oss att skriva idrottshistoria än en gång. Mot nya mål, blödande skrev och skinnflådda högerhänder kommer två tredjedelar av laget att inleda sin kamp mot en bedrövlig dag mellan Sälen och Mora, vintern 2014.
Den sista tredjedelen av lagets stav är fortfarande sönder sedan den ödesdigra februarimorgonen 2010 när en hel skidvärld chockades och förändrades för all framtid. Kommer Andreas att göra en, åtminstone hedervärd, satsning inför kommande uppoffringar av blod, svett och alldeles för mycket tårar? Det finns bara en man som har svaret och vi hoppas ni kan hjälpa oss att övertala fanskapet, för det kommer bli hysteriskt roligt om han blir med i truppen än en gång! Skadeglädjen är den enda sanna glädjen som det heter.
Vi gör oss redo för en tredje säsong och vi hoppas att ni vill följa oss än en gång.
Ps. Om ni vill sponsra oss, helst med ohyggliga mängder vaselin för våra skrev, så är det givetvis bara att höra av sig. Ds.
måndag 18 februari 2013
Falun-Borlänge
Johan envisades med att jag skulle ställa upp i Falun-Borlängeloppet igår. Saker som att "klart att du ska ställa upp", "det blir kul" sades, men det enda jag kunde tänka på när klockan ringde 6.45 på en söndagsmorgon var följande...
Starten skulle gå av stapeln 08.30 och jag var ju tvungen att både hitta TKV-outfiten, pulsklocka, valla skidor, käka frukost samt attackbaja x2. Skidorna preppades i det klassiska 8 lager blå.
Jag kommer till arenan vid 8-snåret och inte en enda jävla lagkamrat ser jag. Klockan börjar närma sig start och fortfarande inte en jävel här, har jag blivit episkt prankad måntro?
Starten går och en gubbsur Peter sätter på sig skidorna och inser innan jag åkt en meter att jag inte har ett uns fäste under skidorna. The joy! Förbannar Johan en stund innan jag beger mig för nu när jag ändå är här så kan jag väl genomlida skiten.
Efter cirka 5km så kommer det en annalkande nedförsbacke och jag känner ett potentiellt fail komma och en tjej bakom mig så tänkte jag bespara mig förödmjukelsen och släppte förbi henne medans jag följer med ned i backen varvid hon faceplantar halvvägs ner och jag kommer i full fart bakom. Nämen vafan... hur ska jag ta mig ur det här nu då!?
Nu trodde ni att jag skulle faila va? Men med mina ninjaskills i spåret så lyckades jag undvika att ha ihjäl henne och cirka 30m senare har hon kommit ikapp mig igen och frågar om hon fick tio poäng, och givmild som jag är fick hon givetvis det.
Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.
Jag underviker fails och efter cirka 1.10 och 10km så kommer jag till den första vätskekontrollen där jag häver i mig sportdryck och förbannar Johan. Tar mig en funderare på om jag ska ställa mig i kön för att valla om skidorna, men eftersom det är kö och jag vill bli klar nån jävla gång bestämmer jag mig för att åka vidare utan fäste.
Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.
När det var runt 11km kvar så kommer ett ställe där man ska passera en väg där det står en massa funktionärer och slänger på snö på vägen. Givetvis är det en liten kort brant väg upp innan man når vägen och i mitt försök att saxa upp lite snyggt så fastnar jag med skidan och faceplantar. Givetvis. Jag förbannar Johan och borstar av mig snön och undviker ögonkontakt med funktionärerna.
Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.
Vid 16 km kommer då nästa vätskekontroll och jag bestämmer mig för att be nån jävel valla om skidorna för jag vet att nu är det fan bara uppför. Jag ställer mig i kö och när jag står där så kommer Johan in! Helt fantastiskt. Han ställer sig också i kö för att valla om.
När det är min tur att valla om så ställer dom massa frågor om vad jag har vallat med och när jag säger att jag vallat med blå så säger han att nej det har du inte. Jo, säger jag, det har jag. Nej, säger han. Men jo det har jag. Då tittar han på mig och säger - Och det gick bra?
Nej, jag står väl här?
Johan berättar att han hängt av Soviet efter cirka 25 meter och försvann sedan bort mot horisonten
I alla fall så bad jag om fäste och fäste fick jag. Hade det funnits en 90 graders backe så hade jag utan problem kunnat gå upp för den. Jag skämtar inte när jag säger att jag stod i spåret och varken fram eller baksidan av skidorna hade kontakt med marken.
Fick hoppa av skidorna ett X antal gånger och vid ett tillfälle kom Soviet ikapp och kallpratade lite innan han drog iväg igen. Skrapade av skidorna, försökte sen i typ 5 minuter få på mig skidorna igen. Psykbryt nära.
När jag fått på mig skidorna så tar det 10m innan jag hoovrar över marken igen och får gå fram på skidorna. Tar av mig skidorna och försöker skrapa av skiten igen, och jag kan knapp bända bort all snö, får slå med alla kraft för att få bort det.
Förbannade jävla Johan. Hade god lust att knäcka skidhelvetena och gå resten av vägen. Kommer i alla fall en bit till och cirka 600m från sista kontrollen så kommer det en liten nedförsbacke under en bro. Jag går med skidorna nedför den backen. Ställer mig än en gång och försöker få bort snön från skidorna och än en gång funderar jag på att gå resten. Trilskas sedan med att få på skidorna och efter ett tag så kan jag glida en bit.
Men säg den lycka som varar. Jag går på skidorna in till sista kontrollen, dricker lite vätska och förbannar Johan. Efter det så tar jag av mig skidorna och går uppför sista backen och tar bort snön när jag nått toppen.
Jag lyckas faktiskt få glid så jag kan stå upp och ta mig ner i någorlunda fart nertill målgången.
3.40 senare så var det här var fan det värsta jag varit med om och nu har jag åkt 30km skidor den här säsongen och avslutar därmed skidsäsongen 2012/2013. End of discussion.
Starten skulle gå av stapeln 08.30 och jag var ju tvungen att både hitta TKV-outfiten, pulsklocka, valla skidor, käka frukost samt attackbaja x2. Skidorna preppades i det klassiska 8 lager blå.
Jag kommer till arenan vid 8-snåret och inte en enda jävla lagkamrat ser jag. Klockan börjar närma sig start och fortfarande inte en jävel här, har jag blivit episkt prankad måntro?
Starten går och en gubbsur Peter sätter på sig skidorna och inser innan jag åkt en meter att jag inte har ett uns fäste under skidorna. The joy! Förbannar Johan en stund innan jag beger mig för nu när jag ändå är här så kan jag väl genomlida skiten.
Efter cirka 5km så kommer det en annalkande nedförsbacke och jag känner ett potentiellt fail komma och en tjej bakom mig så tänkte jag bespara mig förödmjukelsen och släppte förbi henne medans jag följer med ned i backen varvid hon faceplantar halvvägs ner och jag kommer i full fart bakom. Nämen vafan... hur ska jag ta mig ur det här nu då!?
Nu trodde ni att jag skulle faila va? Men med mina ninjaskills i spåret så lyckades jag undvika att ha ihjäl henne och cirka 30m senare har hon kommit ikapp mig igen och frågar om hon fick tio poäng, och givmild som jag är fick hon givetvis det.
Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.
Jag underviker fails och efter cirka 1.10 och 10km så kommer jag till den första vätskekontrollen där jag häver i mig sportdryck och förbannar Johan. Tar mig en funderare på om jag ska ställa mig i kön för att valla om skidorna, men eftersom det är kö och jag vill bli klar nån jävla gång bestämmer jag mig för att åka vidare utan fäste.
Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.
När det var runt 11km kvar så kommer ett ställe där man ska passera en väg där det står en massa funktionärer och slänger på snö på vägen. Givetvis är det en liten kort brant väg upp innan man når vägen och i mitt försök att saxa upp lite snyggt så fastnar jag med skidan och faceplantar. Givetvis. Jag förbannar Johan och borstar av mig snön och undviker ögonkontakt med funktionärerna.
Fortfarande ingen syn av mina lagkamrater.
Vid 16 km kommer då nästa vätskekontroll och jag bestämmer mig för att be nån jävel valla om skidorna för jag vet att nu är det fan bara uppför. Jag ställer mig i kö och när jag står där så kommer Johan in! Helt fantastiskt. Han ställer sig också i kö för att valla om.
När det är min tur att valla om så ställer dom massa frågor om vad jag har vallat med och när jag säger att jag vallat med blå så säger han att nej det har du inte. Jo, säger jag, det har jag. Nej, säger han. Men jo det har jag. Då tittar han på mig och säger - Och det gick bra?
Nej, jag står väl här?
Johan berättar att han hängt av Soviet efter cirka 25 meter och försvann sedan bort mot horisonten
I alla fall så bad jag om fäste och fäste fick jag. Hade det funnits en 90 graders backe så hade jag utan problem kunnat gå upp för den. Jag skämtar inte när jag säger att jag stod i spåret och varken fram eller baksidan av skidorna hade kontakt med marken.
Fick hoppa av skidorna ett X antal gånger och vid ett tillfälle kom Soviet ikapp och kallpratade lite innan han drog iväg igen. Skrapade av skidorna, försökte sen i typ 5 minuter få på mig skidorna igen. Psykbryt nära.
När jag fått på mig skidorna så tar det 10m innan jag hoovrar över marken igen och får gå fram på skidorna. Tar av mig skidorna och försöker skrapa av skiten igen, och jag kan knapp bända bort all snö, får slå med alla kraft för att få bort det.
Förbannade jävla Johan. Hade god lust att knäcka skidhelvetena och gå resten av vägen. Kommer i alla fall en bit till och cirka 600m från sista kontrollen så kommer det en liten nedförsbacke under en bro. Jag går med skidorna nedför den backen. Ställer mig än en gång och försöker få bort snön från skidorna och än en gång funderar jag på att gå resten. Trilskas sedan med att få på skidorna och efter ett tag så kan jag glida en bit.
Men säg den lycka som varar. Jag går på skidorna in till sista kontrollen, dricker lite vätska och förbannar Johan. Efter det så tar jag av mig skidorna och går uppför sista backen och tar bort snön när jag nått toppen.
Jag lyckas faktiskt få glid så jag kan stå upp och ta mig ner i någorlunda fart nertill målgången.
3.40 senare så var det här var fan det värsta jag varit med om och nu har jag åkt 30km skidor den här säsongen och avslutar därmed skidsäsongen 2012/2013. End of discussion.
onsdag 13 februari 2013
Kommer ni ihåg oss?
Det har inte varit särskilt uppdaterat här på bloggen, sponsorerna har flytt och det är allmän misär. Men nu börjar dock den där jävla Johan gnälla om att något spännande skidlopp, nämligen Falun-Borlängeloppet går av stapeln i helgen.
Tyvärr blir det ingen fullständig TKV-revival tour då Andreas helt otippat har annat för sig. Johan är heltaggad, och jag personligen så.. jaa.. ska man offra sig för er fans?
Mm... vem vet, vi kanske ses och om vi ses, ur spår.
FalunBorlänge-loppet är ett motionslopp på skidor i klassisk stil över 25 kilometer. Det är en tävling utan tidtagning där ålder och skidvana inte spelar någon roll.Vi har åkt ett par gånger förut, sist var det ungefär 32 minus grader och pungen höll på att ramla av, men jag tog mig i mål. Första och enda gången min bror var med hade vi lämnat honom bakom oss innan idioten fått på sig skidorna.
Tyvärr blir det ingen fullständig TKV-revival tour då Andreas helt otippat har annat för sig. Johan är heltaggad, och jag personligen så.. jaa.. ska man offra sig för er fans?
Mm... vem vet, vi kanske ses och om vi ses, ur spår.
tisdag 30 oktober 2012
Gymma, kan det vara något?
Nu när det inte står på innan man kan ställa sig på ett par skidor igen så tänkte jag väl att man kanske skulle börja lägga manken till, man kan ju inte köra på talang hela livet.
Sist jag hade ett gymkort så slog jag till på ett år på direkten. Jag var på gymmet cirka 3 gånger innan jag hivade det där jävla kortet.
Men det var då!
Nu är det andra tider och det är många som försökt få mig till just deras gym. Troligtvis för att höja statusen på stället. Fysmonstret gör ett gediget jobb att få mig till Actic och praktiskt taget lovar mig guld och gröna skogar. Det är tydligen mycket maskiner där så jag förmodar att man bara behöver sätta sig i en maskin så sköts allt det jobbiga per automatik. Låter ju alldeles lysande i mina öron!
Jag pallrar iaf arslet upp till Lugnet och kliver fram till receptionen och säger åt damen att jag ska ha ett gymkort. Damen tittar lite skeptiskt på mig;
- Har du ett gymkort här sedan tidigare?
- Nej.
- Har du ens tränat här förut?
- Nej.
- Du vill inte provträna några gånger innan du binder dig ett år?
- Nej.
- Nehe. Då går vi väl bort till datorn här borta då.
- Stabilt.
Efter diverse pappersarbete och ivrigt påpekande att det faktiskt är ett år jag binder upp mig på, så får jag då ut mitt efterlängtade gymkort. Nu återstår det att se om jag lyckas bättre än mina senaste totalt misslyckade försök.
Men som sagt, varför ens försöka om man inte kan misslyckas.
Sist jag hade ett gymkort så slog jag till på ett år på direkten. Jag var på gymmet cirka 3 gånger innan jag hivade det där jävla kortet.
Men det var då!
Nu är det andra tider och det är många som försökt få mig till just deras gym. Troligtvis för att höja statusen på stället. Fysmonstret gör ett gediget jobb att få mig till Actic och praktiskt taget lovar mig guld och gröna skogar. Det är tydligen mycket maskiner där så jag förmodar att man bara behöver sätta sig i en maskin så sköts allt det jobbiga per automatik. Låter ju alldeles lysande i mina öron!
Jag pallrar iaf arslet upp till Lugnet och kliver fram till receptionen och säger åt damen att jag ska ha ett gymkort. Damen tittar lite skeptiskt på mig;
- Har du ett gymkort här sedan tidigare?
- Nej.
- Har du ens tränat här förut?
- Nej.
- Du vill inte provträna några gånger innan du binder dig ett år?
- Nej.
- Nehe. Då går vi väl bort till datorn här borta då.
- Stabilt.
Efter diverse pappersarbete och ivrigt påpekande att det faktiskt är ett år jag binder upp mig på, så får jag då ut mitt efterlängtade gymkort. Nu återstår det att se om jag lyckas bättre än mina senaste totalt misslyckade försök.
Men som sagt, varför ens försöka om man inte kan misslyckas.
fredag 7 september 2012
Snart är det vinter.
September. September månad och det här blir årets åttonde inlägg. Skandal, jag håller med.
I slutet av förra året gjorde vi upp stora planer på alla de saker vi skulle vara med i, det var orientering, Mera Lera och en jävla massa annan skit som ni kan se till höger om detta inlägg.
Nu hade jag kanske inte förankrat alla dessa planer med mina lagkamrater, men ett lag mår bara bra av lite diktatur enligt mig. En som kommer på en massa dumma idéer som andra sedan får lida för. Nu blev det ju inte så mycket lidelse då de kom på en massa ursäkter hela tiden; nytt jobb, hårdrocks-orkestrar som spelade plus en massa annat jävla dravel.
Men som rubriken lyder så står det inte på förrän det är vinter, redan nu är det så jävla kallt på morgonen att man nästan lär ha långjalingar för att inte pungen ska ramla av.
Och det är lite vad vi hoppas på. Inte att pungen ska ramla av, men att det blir lite kyla så att snön som kommer faktiskt stannar kvar en stund så att spåren blir så där bra som Team Klistervalla verkligen förtjänar.
Och vill det sig väl med snön i vinter så är det inte en omöjlighet att vi befinner oss längst bort från startlinjen i Berga by någon gång under mars 2013.
I slutet av förra året gjorde vi upp stora planer på alla de saker vi skulle vara med i, det var orientering, Mera Lera och en jävla massa annan skit som ni kan se till höger om detta inlägg.
Nu hade jag kanske inte förankrat alla dessa planer med mina lagkamrater, men ett lag mår bara bra av lite diktatur enligt mig. En som kommer på en massa dumma idéer som andra sedan får lida för. Nu blev det ju inte så mycket lidelse då de kom på en massa ursäkter hela tiden; nytt jobb, hårdrocks-orkestrar som spelade plus en massa annat jävla dravel.
Men som rubriken lyder så står det inte på förrän det är vinter, redan nu är det så jävla kallt på morgonen att man nästan lär ha långjalingar för att inte pungen ska ramla av.
Och det är lite vad vi hoppas på. Inte att pungen ska ramla av, men att det blir lite kyla så att snön som kommer faktiskt stannar kvar en stund så att spåren blir så där bra som Team Klistervalla verkligen förtjänar.
Och vill det sig väl med snön i vinter så är det inte en omöjlighet att vi befinner oss längst bort från startlinjen i Berga by någon gång under mars 2013.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)