Klockan ringde vid 04:00 och jag kände mig utvilad, fick iaf en sju timmars sömn. Frukosten bestod av en kopp kaffe och fil & müsli. Läste nånstans att jag inte skulle köra med stor frukost just denna dag. När vi sitter i bilen bjuder Trones på överraskningar med utesluten fläkt. Började känna lite nervositet och det började bli så där ångest jobbigt. Väl framme så skyndade vi till första bästa bajamaja och uträttade våra behov. Sen var det å slänga kläder och ryggsäckar som skulle åka fin lastbil till Mora.
Vid starten värmde jag taktiskt upp tillsammans med friskis & svettis, jag tog dock inte i eftersom jag hade ingen energi över till uppvärmning. Plötsligt börjar folkmassan röra på sig och vi drog sakta sakta framåt. Jag såg Peter bakom mig de första fem minuterna sen var han borta. Kämpade upp för backhelvetet som aldrig tog slut. Efter den var jag uppvärmd, svettig, trött och slut i kroppen. Resterande bit till Smågan gick bättre utan förhinder. Vid Smågan intog jag fem muggar sportdryck och fick en rejäl kick, vilket resulterade i en rejäl fart fram till Mångsbodarna. Här intogs det mer dryck, givetvis lite blåbärssoppa och en torr bulle. Jag kände här att det var totalt onödigt att dra på så som jag gjorde och jag skulle inte orka om jag forsatte i samma tempo.
Spåren mot Risberg bjöd på en del helvetes backar, både uppåt och nerför. Jag fick så mycket is och skit i bindningarna att jag tappade skidorna sisådär 1231 gånger under loppet. Första gången skedde givetvis i en jävla backe - vurpa mitt i smeten bland folk. Efter det körde jag nog främst på hat fram till Risberg. Den kontrollen har jag inga minnen av, jag antar att jag drack någonting men min hjärna hade redan tagit semester. Nästa sträcka var rent jävla förjävlig. Det är nåt fel på den här sporten, varför ska det vara så mycket uppför!? jag fattar inte. Jag nästan grät i en del backar, mina lår höll på att gå i strejk mer än en gång.
Väl framme i Evertsberg fick jag syn på Trones, vart glad att det iaf fanns en människa man kände vid spåret. Här började det kännas lite bättre igen och tiden var helt okej för min del. Tänkte bara att om jag tar mig till Oxberg då kan jag inte bryta så det var full fokus. Den sträckan var ungefär lika jävligt som Risberg-Evertsberg, upp och ned hela jävla tiden. Här nånstans börjar det fantastiska såren i skrevet, låren jag till och med mellan skinkorna att träda fram. Varenda gång låren stötte in i varann vilket var 2-3 gånger i sekunden så spred sig smärtan genom kroppen. Det märkliga det här loppet var att det fan började göra ont mellan skinkorna. Efter snabb konsultation kom jag fram till att rövhåret fryst ihop. Detta var tyvärr inte fallet utan jag hade rejäla skavsår. Vilket framkom genom undersökning i en dusch 6 timmar senare. Tydligen skulle vaselin hjälpt alternativt brasiliansk vaxning.
Vid Oxberg fick jag hjälp av Trones som desperat hjälpte mig mer än vad han gjort sen 2003. Jag antar att han förstod hur viktigt det var för bloggen att jag skulle fixa det här. Så torra vantar å mössa samt skidrengöring fick jag. Under tiden gick jag på en bajamaja och försökte få ut nånting ur kroppen, vilket tyvärr inte var så lätt som det brukar vara. Vid det här laget så var jag helt bestämd på att ta mig i mål, det fick kosta tår och fingrar jag skulle i mål så var det. Det är väl just psyket man lär ha en bit in på loppet för kroppen är helt slut.
I Hökberg fick jag min första kopp kaffe, halleluja. Jag nästan grät och ville krama den stackars gubben som gav mig en kopp. Har aldrig fått så mycket energi av en ynka mugg kaffe. Återigen fick jag service av en ovanligt trevlig Trones. Sen var det bara å skida på jag ville inte stå å hänga i onödan. Kylan gjorde så påmind och jag var riktigt jävla nerkyld resten av loppet. Hade ont i tår och knän. Jag började fantisera när jag åkte där. Jag gissar att det var min hjärnas sätt att koppla bort idiotin att forsätta åka och skyddade mig från totalt psykbryt. Började fundera hur det vore att jobba som sopgubbe, hur mitt arbetsschema skulle se ut, lön, jobbarkompisar, arbetsuppgifter och annat sjukt. Samtidigt så var det ganska skönt att fundera över något helt random så länge det inte var om skidor.
I Eldris tog jag en snabb kopp kaffe och växlade ett par ord med Trones. Fanns inte så mycket att säga jag ville bara fram i mål innan jag dog. Jag trodde här att skulle åka in på typ tio timmar, hade ingen tidsuppfattning alls. Sista biten kändes som en evighet. Dom där förbannade kilometer skyltarna gjorde mig endast mer arg. När det till slut stod 1km kvar så kändes det ändå som en helkväll. Längsta 1000 meter jag upplevt. Vid upploppet tog jag några sista stak tag och gled in. Kommer ihåg att jag såg den berömda skylten när jag åkte under den men hade ingen uppfattning om någonting. Det enda jag tänkte på var värme/ ducsh. Klart jag blev glad att äntligen vara i mål men jag var så trött att jag kunde inte uppfatta känslor som lycka eller dylikt. Jag var som ett djur som sökte värme och skydd.
Vill tacka alla som hjälpt oss, Lina tack för en fin skidkurs. Stefan för super bra valla. Det där glidet jag fick höll på att döda mig i en del backar men det var det värt. Sen Eva-Lisa och Fotografen Dafgård på DT för sköna artiklar i tidningen.
Så här ett dygn senare så kan jag väl säga att jag är stolt. Jag var bestämd att klara det och jag gjorde det. Är förvånad att jag orkade stå på ett par skidor i nästan tolv timmar. Det kommer inte ske igen, för nästa år då tar jag det under tio.
måndag 28 februari 2011
(Bort)Förklaring
Nej, det gick helt enkelt inte. Min taniga pojkropp tog sig var helt förstörd efter att ha tagit mig till Evertsberg.
Kände mig faktiskt rätt fräsch fram till Mångsbodarna, dock tyckte jag mig känna att mitt fäste inte var helt optimalt så jag stannade och vallade då jag visste vilket helvete som väntade mig i färdriktning Risberg.
Gubben i vallaboden suckar och säger "Fryst valla...". Vet inte vad det betyder förutom att det har frysit, men men. Han la på lite extra skit då han tydligen inte hade fått bort all gammal valla.
Efter vallningen hackade mitt annars perfekta glid en aning, vet inte om han vallat fel spann eller något, men en aningen sämre glid fick jag iallafall. Nu spelade ju det ingen som helst jävla roll då det bara är uppför.
Risberg sträckan var lika jävlig som jag mindes den. Hemsk. Till råge på allt uppstod ett skavsår i skrevet som blev värre för var steg jag tog. Tyvärr är det ju som sagt bara uppför till Risberg så jag kunde bara diagonala och inte staka för att låta såret vila lite.
När jag väl tagit mig till Risberg hoppades jag på att det skulle bli lite enklare körning till Evertsberg, men den var tuff den sträckan med. Dock erbjöd sträckan lite mer stakning, men mycket saxning också. Jag grät varje gång jag försökte ta ett längre diagonaltag så mestadels av vägen var det minimala steg framåt och kilometerskyltarna kom längre och längre ifrån varandra.
Efter många om och men så tog jag mig till Evertsberg där min bror stod och väntade. Han försökte få mig att åka vidare, men kanske mitt psyke inte riktigt höll måttet. Att kroppen krampade hade jag nog kunnat klara, men skavsåret i skrevet var fan inte kul och 42 km till med det så hade jag nog inte kunnat gå på 12 veckor.
Dålig bortförklaring kanske, men så var fallet. Men nu när vi äntligen fått framgång så ska vi givetvis inte fokusera på mitt fail utan ägna oss att hylla Johan för en heroisk insats i spåret. Faktiskt en helt sjuk prestation av Johan igår!
Vi vet iallafall vem som kommer få Bragdguldet i år!
Vi vill även rikta ett stort tack till Stefan, vår vallachef som preppade våra skidor under vintern! Givetvis ett stort tack till Linapina för en fantastisk teknikkurs även om jag fick psykiska men av cutblocken. Tack till Evalisa på dt.se samt fotografen Dafgård för fantastiska reportage.
Och givetvis tack till alla våra andra medgångsfans!
Nu blickar vi fram emot säsong 2011/2012 och har en del idiotiska saker inplanerade under året. Det kommer nog presenteras på bloggen senare.
Jag kanske inte har tagit upp allting med de andra i teamet så vi får se vad dom ställer upp på.
Kände mig faktiskt rätt fräsch fram till Mångsbodarna, dock tyckte jag mig känna att mitt fäste inte var helt optimalt så jag stannade och vallade då jag visste vilket helvete som väntade mig i färdriktning Risberg.
Gubben i vallaboden suckar och säger "Fryst valla...". Vet inte vad det betyder förutom att det har frysit, men men. Han la på lite extra skit då han tydligen inte hade fått bort all gammal valla.
Efter vallningen hackade mitt annars perfekta glid en aning, vet inte om han vallat fel spann eller något, men en aningen sämre glid fick jag iallafall. Nu spelade ju det ingen som helst jävla roll då det bara är uppför.
Risberg sträckan var lika jävlig som jag mindes den. Hemsk. Till råge på allt uppstod ett skavsår i skrevet som blev värre för var steg jag tog. Tyvärr är det ju som sagt bara uppför till Risberg så jag kunde bara diagonala och inte staka för att låta såret vila lite.
När jag väl tagit mig till Risberg hoppades jag på att det skulle bli lite enklare körning till Evertsberg, men den var tuff den sträckan med. Dock erbjöd sträckan lite mer stakning, men mycket saxning också. Jag grät varje gång jag försökte ta ett längre diagonaltag så mestadels av vägen var det minimala steg framåt och kilometerskyltarna kom längre och längre ifrån varandra.
Efter många om och men så tog jag mig till Evertsberg där min bror stod och väntade. Han försökte få mig att åka vidare, men kanske mitt psyke inte riktigt höll måttet. Att kroppen krampade hade jag nog kunnat klara, men skavsåret i skrevet var fan inte kul och 42 km till med det så hade jag nog inte kunnat gå på 12 veckor.
Dålig bortförklaring kanske, men så var fallet. Men nu när vi äntligen fått framgång så ska vi givetvis inte fokusera på mitt fail utan ägna oss att hylla Johan för en heroisk insats i spåret. Faktiskt en helt sjuk prestation av Johan igår!
Vi vet iallafall vem som kommer få Bragdguldet i år!
Vi vill även rikta ett stort tack till Stefan, vår vallachef som preppade våra skidor under vintern! Givetvis ett stort tack till Linapina för en fantastisk teknikkurs även om jag fick psykiska men av cutblocken. Tack till Evalisa på dt.se samt fotografen Dafgård för fantastiska reportage.
Och givetvis tack till alla våra andra medgångsfans!
Nu blickar vi fram emot säsong 2011/2012 och har en del idiotiska saker inplanerade under året. Det kommer nog presenteras på bloggen senare.
Jag kanske inte har tagit upp allting med de andra i teamet så vi får se vad dom ställer upp på.
Snabb resumé av gårdagen
Det var tidig väckning och avfärd mot Sälen. Frukost intogs och utedasset utnyttjades. Så långt så väl. I bilen insåg vi att fläkten slutat att fungera, så värmen var lite dålig och rutorna immade igen. Men gossarna såg fokuserade ut, helt klart.
Jag släppte av dom på parkeringen i Sälen och sov sen 1½ timme sittandes, jag frös som en lortig hund när jag vaknade. Fortfarande ingen fläkt och värme. Så jag tog det taktiska beslutet att köra till Evertsberg och sätta mig i bygdegården där. Sms rapporterna trillade in och det såg bra ut, mina förhoppningar steg medans jag drog i mig omänskliga mängder kaffe.
Fick även se Northug vinna guld på en jävligt dassig projektor. Men det var ett gott omen tyckte jag.
Johan gled in i Evertsberg, såg rätt pigg ut faktiskt. Kändes som att det här blir en bra dag. Väntar en halvtimme till lite drygt och ser brorsan komma in och tycka lite blåbärsoppa. Han kommer fram och delger att han inte pallar mer. Jag försökte peppa lite, men han var slut.
Väldigt gott kämpat ändå tycker jag.
Men nu var det stekta baconet på rymmen. För att behålla nån jävla heder så kände jag att vi måste få Johan i mål. Så jag åkte ner till Oxberg för att peppa honom där. Han fick nya vantar och mössa, samt att jag isade av hans skidor medans han la en intressant ljudkuliss över oxberg från bajamajan.
I Hökberg jagade jag på honom ytterligare , att han inte fick åka med i bilen till Falun om han bröt var ett argument som bet. Ytterligare torra handskar hjälpte också till lite.
Eldrig var inte så mycket att säga om, han mest glodde hatiskt utan att säga så mycket och bara skidade vidare. Härifrån var det väl bara att glida in i mål? Men tanken gnagde ju där i bakhuvudet, att man skulle tvingas se Johan passera mållinjen sittandes skamsen bakpå en skoter.
Så väntan på läktaren var aningen nervös, men vi hade inget att oroa oss för, snart ser vi ett is-fyllt skägg komma skidandes på upploppet till publikens vida jubel. Eller ja, jag och brorsan klappade lite och sa "Bra Johan".
Mycket starkt av Johan och vi är fruktansvärt glada att han klarade det.
Vi (jag) har lite planer för att uppmärksama stordådet.
Sen hoppas vi på en detaljerad rapport från Johan om bragdloppet.
Jag släppte av dom på parkeringen i Sälen och sov sen 1½ timme sittandes, jag frös som en lortig hund när jag vaknade. Fortfarande ingen fläkt och värme. Så jag tog det taktiska beslutet att köra till Evertsberg och sätta mig i bygdegården där. Sms rapporterna trillade in och det såg bra ut, mina förhoppningar steg medans jag drog i mig omänskliga mängder kaffe.
Fick även se Northug vinna guld på en jävligt dassig projektor. Men det var ett gott omen tyckte jag.
Johan gled in i Evertsberg, såg rätt pigg ut faktiskt. Kändes som att det här blir en bra dag. Väntar en halvtimme till lite drygt och ser brorsan komma in och tycka lite blåbärsoppa. Han kommer fram och delger att han inte pallar mer. Jag försökte peppa lite, men han var slut.
Väldigt gott kämpat ändå tycker jag.
Men nu var det stekta baconet på rymmen. För att behålla nån jävla heder så kände jag att vi måste få Johan i mål. Så jag åkte ner till Oxberg för att peppa honom där. Han fick nya vantar och mössa, samt att jag isade av hans skidor medans han la en intressant ljudkuliss över oxberg från bajamajan.
I Hökberg jagade jag på honom ytterligare , att han inte fick åka med i bilen till Falun om han bröt var ett argument som bet. Ytterligare torra handskar hjälpte också till lite.
Eldrig var inte så mycket att säga om, han mest glodde hatiskt utan att säga så mycket och bara skidade vidare. Härifrån var det väl bara att glida in i mål? Men tanken gnagde ju där i bakhuvudet, att man skulle tvingas se Johan passera mållinjen sittandes skamsen bakpå en skoter.
Så väntan på läktaren var aningen nervös, men vi hade inget att oroa oss för, snart ser vi ett is-fyllt skägg komma skidandes på upploppet till publikens vida jubel. Eller ja, jag och brorsan klappade lite och sa "Bra Johan".
Mycket starkt av Johan och vi är fruktansvärt glada att han klarade det.
Vi (jag) har lite planer för att uppmärksama stordådet.
Sen hoppas vi på en detaljerad rapport från Johan om bragdloppet.
söndag 27 februari 2011
oxberg
johan har passerat oxberg. han fick nya vantar och mössa. han tappade dock en kvart på att han fick uppsöka en bajamaja för nummer två. men han ser grymt stark ut!
evertsberg
nu står hoppet till johan, peter tvingas bryta i evertsberg. nu jävlar måste vi heja på johan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)