Skrevet från vildmarken

Klockan ringde vid 04:00 och jag kände mig utvilad, fick iaf en sju timmars sömn. Frukosten bestod av en kopp kaffe och fil & müsli. Läste nånstans att jag inte skulle köra med stor frukost just denna dag. När vi sitter i bilen bjuder Trones på överraskningar med utesluten fläkt. Började känna lite nervositet och det började bli så där ångest jobbigt. Väl framme så skyndade vi till första bästa bajamaja och uträttade våra behov. Sen var det å slänga kläder och ryggsäckar som skulle åka fin lastbil till Mora.

Vid starten värmde jag taktiskt upp tillsammans med friskis & svettis, jag tog dock inte i eftersom jag hade ingen energi över till uppvärmning. Plötsligt börjar folkmassan röra på sig och vi drog sakta sakta framåt. Jag såg Peter bakom mig de första fem minuterna sen var han borta. Kämpade upp för backhelvetet som aldrig tog slut. Efter den var jag uppvärmd, svettig, trött och slut i kroppen. Resterande bit till Smågan gick bättre utan förhinder. Vid Smågan intog jag fem muggar sportdryck och fick en rejäl kick, vilket resulterade i en rejäl fart fram till Mångsbodarna. Här intogs det mer dryck, givetvis lite blåbärssoppa och en torr bulle. Jag kände här att det var totalt onödigt att dra på så som jag gjorde och jag skulle inte orka om jag forsatte i samma tempo.

Spåren mot Risberg bjöd på en del helvetes backar, både uppåt och nerför. Jag fick så mycket is och skit i bindningarna att jag tappade skidorna sisådär 1231 gånger under loppet. Första gången skedde givetvis i en jävla backe - vurpa mitt i smeten bland folk. Efter det körde jag nog främst på hat fram till Risberg. Den kontrollen har jag inga minnen av, jag antar att jag drack någonting men min hjärna hade redan tagit semester. Nästa sträcka var rent jävla förjävlig. Det är nåt fel på den här sporten, varför ska det vara så mycket uppför!? jag fattar inte. Jag nästan grät i en del backar, mina lår höll på att gå i strejk mer än en gång.

Väl framme i Evertsberg fick jag syn på Trones, vart glad att det iaf fanns en människa man kände vid spåret. Här började det kännas lite bättre igen och tiden var helt okej för min del. Tänkte bara att om jag tar mig till Oxberg då kan jag inte bryta så det var full fokus. Den sträckan var ungefär lika jävligt som Risberg-Evertsberg, upp och ned hela jävla tiden. Här nånstans börjar det fantastiska såren i skrevet, låren jag till och med mellan skinkorna att träda fram. Varenda gång låren stötte in i varann vilket var 2-3 gånger i sekunden så spred sig smärtan genom kroppen. Det märkliga det här loppet var att det fan började göra ont mellan skinkorna. Efter snabb konsultation kom jag fram till att rövhåret fryst ihop. Detta var tyvärr inte fallet utan jag hade rejäla skavsår. Vilket framkom genom undersökning i en dusch 6 timmar senare. Tydligen skulle vaselin hjälpt alternativt brasiliansk vaxning.

Vid Oxberg fick jag hjälp av Trones som desperat hjälpte mig mer än vad han gjort sen 2003. Jag antar att han förstod hur viktigt det var för bloggen att jag skulle fixa det här. Så torra vantar å mössa samt skidrengöring fick jag. Under tiden gick jag på en bajamaja och försökte få ut nånting ur kroppen, vilket tyvärr inte var så lätt som det brukar vara. Vid det här laget så var jag helt bestämd på att ta mig i mål, det fick kosta tår och fingrar jag skulle i mål så var det. Det är väl just psyket man lär ha en bit in på loppet för kroppen är helt slut.

I Hökberg fick jag min första kopp kaffe, halleluja. Jag nästan grät och ville krama den stackars gubben som gav mig en kopp. Har aldrig fått så mycket energi av en ynka mugg kaffe. Återigen fick jag service av en ovanligt trevlig Trones. Sen var det bara å skida på jag ville inte stå å hänga i onödan. Kylan gjorde så påmind och jag var riktigt jävla nerkyld resten av loppet. Hade ont i tår och knän. Jag började fantisera när jag åkte där. Jag gissar att det var min hjärnas sätt att koppla bort idiotin att forsätta åka och skyddade mig från totalt psykbryt. Började fundera hur det vore att jobba som sopgubbe, hur mitt arbetsschema skulle se ut, lön, jobbarkompisar, arbetsuppgifter och annat sjukt. Samtidigt så var det ganska skönt att fundera över något helt random så länge det inte var om skidor.

I Eldris tog jag en snabb kopp kaffe och växlade ett par ord med Trones. Fanns inte så mycket att säga jag ville bara fram i mål innan jag dog. Jag trodde här att skulle åka in på typ tio timmar, hade ingen tidsuppfattning alls. Sista biten kändes som en evighet. Dom där förbannade kilometer skyltarna gjorde mig endast mer arg. När det till slut stod 1km kvar så kändes det ändå som en helkväll. Längsta 1000 meter jag upplevt. Vid upploppet tog jag några sista stak tag och gled in. Kommer ihåg att jag såg den berömda skylten när jag åkte under den men hade ingen uppfattning om någonting. Det enda jag tänkte på var värme/ ducsh. Klart jag blev glad att äntligen vara i mål men jag var så trött att jag kunde inte uppfatta känslor som lycka eller dylikt. Jag var som ett djur som sökte värme och skydd.

Vill tacka alla som hjälpt oss, Lina tack för en fin skidkurs. Stefan för super bra valla. Det där glidet jag fick höll på att döda mig i en del backar men det var det värt. Sen Eva-Lisa och Fotografen Dafgård på DT för sköna artiklar i tidningen.

Så här ett dygn senare så kan jag väl säga att jag är stolt. Jag var bestämd att klara det och jag gjorde det. Är förvånad att jag orkade stå på ett par skidor i nästan tolv timmar. Det kommer inte ske igen, för nästa år då tar jag det under tio.