Orsa Skimarathon: Review

Då sitter man här efter 1,5h i duschen i hopp om att få bort all ångest och förnedring som fastnade på min taniga pojkkropp under dessa 21 ångestfyllda kilometrar.

Uppladdningen dagen innan bestod av kyckling, potatisgratäng, vitlöksbröd samt lite chips. Frukosten bestod av gröt. Eller ja, jag orkade äta ungefär 4 skedar och bestämde mig för att ta en Snickers och lite astmamedicin istället.

Vi dyker upp i Orsa, scoutar läget, ser ett hamburgarstånd vi bestämmer oss för att storma efter loppet, hämtar nummerlappar och letar upp den optimala startpositionen för loppet.

Det dyker upp rätt mycket folk så det slutar med att vi står i mitten. Inte den optimala Klistervalla positionen, men det får väl duga.

När vi står där och gör vår patenterade uppvärmning så får Johan en stav i ryggen. Johan skriker något i still med "Arghh va fan" och jag småfnissar lite. Vi tittar oss runt lite då det måste vara något medgångsfans som skojar med oss, men vi ser ingen. Efter en stund till så kommer det en till stav flygande och träffar Johan i ryggen varpå Johan letar upp gubbjävlen och skriker vad i helvete gör du?? Gubben, som jag tror var från Stockholm säger; "Sorry, Sorry", varpå jag börjar gråta av skratt. Tårarna verkligen sprutar. Men där slutade det roliga med denna dag.

Starten går.

Person efter person passererar oss i fältet och till slut är vi där vi hör hemma. Sist. Så gott som sist iallafall, det fanns några mindre lyckligt lottade längre bak.

Efter cirka 8km så kommer det nåt lepra till gubbjävel i en skidress från 1952 och skrek att "Nu får ni fan flytta på er". Hade god lust att stabba fanskapet med staven. Speciellt då det var tvåspårigt.

Efter 12km gör Johan det berömda laktosrycket varpå jag försöker hänga på, tyvärr började ju stigningarna efter cirka 14km och backar är inte min starka sida så att säga, så jag släpper. Denna sista bit var fan det värsta jag upplevt. Hur fan kan det vara så mycket uppför när man knappt åkt nedför.

Till råge på allt så börjar eliten kommit ikapp på sitt andra och sista varv. Vilket inte hjälpte när man försökte ta sig upp för alla helvetes backar och frustande skidåkare stormar upp som om dom inte kommer uppleva morgondagen.

Tar mig till slut i mål och kan inte förstå att folk frivilligt tar ett till varv på denna helvetiska bana. Får iallafall en medalj och en näst sista plats i kategorin H21KM klassiskt. Johan tar en finfin trea från slutat plats. Efteråt stormar vi hamburgarståndet vi hade scoutat innan start och moffar i oss så mycket onyttigt vi bara kan.