Lidingö är en halvstor ö

Dagen började okristligt tidigt på lördagsmorgonen. Till frukost blev det rostade mackor med ost. Smöret var slut. Efter morgonklubbningen slängde jag på mig lite kläder och begav mig för att hämta Johan.

Jag som var lite förutseende hade redan bytt om till en proper outfit medans Johan tänkte byta om i bilen. Han påpekade, när han satt i passagerarsätet halvnaken, att om jag skulle krocka nu, så skulle det hela se väldigt suspekt ut.

Vi svänger in på en Preem-mack som Johan scoutat för att vi ska ta ut pengar till väskinlämningen. Varsamt går han fram till kassörskan och frågar om man kan ta ut pengar varpå damen brister ut;

Du kan få 500:-, vill du ha 500:-!?

Vi backar ut ur butiken.

***


Vi når äntligen helvetes-ön efter en fantastisk bilkö genom halva Stockholm. Väl där så försöker vi hitta fram till dit vi ska, inte helt lätt då dom tydligen har glömt sätta ut skyltar som visar hur fan man tar sig dit man vill.

Efter lite freebaseing så hittar vi fram och kör in på en bakgata någonstans på Lidingö, kör halvt in i en skogsdunge och skyndar till Lidingövallen för att hämta nummerlappar. Cirka 40 minuter till start och världens längsta jävla kö till nummerlapparna uppenbarar sig. Panik.

Lyckligtvis så gick det hela rätt fort och medans vi sitter och försöker få på oss allt skit man skulle ha så ser jag en nummerlapp flyga förbi. Skrattar lite och frågar Johan vems det där var. Svaret jag fick var;

MEEEEN DET VAR DIN IDIOT. SPRIIIIING!

Lyckades få tag på skiten och sedan fick vi skynda till starten som låg 1 700m från där vi var. När vi kom dit ungefär 10 min innan start så var man redan slut.

Vi träffade RW-Klas i startfållan som tappade sin Snickers.

Starten går och jag hänger med Johan kanske 100-200m när jag ser en liten lucka till höger. Jag tänker varför springer alla idioter här när det är helt fritt på andra sidan. Jag påkallar Johans uppmärksamhet att vi drar den vägen.

Anledningen till att folk inte sprang där var givetvis för att Östersjön gick förbi precis där. Pissblöt efter 100m.

Löpningen flöt på rätt bra fram till 5km, kanske lite sämre till 10km. Efter 10km så är det århundradets jävla backe som man ska ta sig upp för. Träffar på en fru till ett fan som trippar förbi mig lite lätt, försöker haspla ur mig något trevligt men med fokus på överlevnad så vet jag inte om jag gjorde mig förstådd.

Resterande 5km var lite av en pina. 12-13km in så börjar det bli lite asfalt som min matchvikt och mina ben inte tycker om. Krampen börjar göra sig hemmastadd och jag försöker snabba på lite då klockjäveln går fortare och fortare, och jag saktare och saktare.

Träffade på en värmlänning här som väldigt gärna ville ha någon att prata med, hade lite problem att bli av med honom, men när han märkte min avsaknad av vilja att konversera så ökade han takten lite och försvann.

Efter ett tag hörde jag discodunk och jag jublade lite över att snart få vätska, men nejdå, någon tattare har applicerat HIFI mitt i skogjäveln och står där och DJ:ar istället för att ge mig min vätska. Tätt följt av en backjävel av bibliska mått.

Jag lyckas mig iallafall ta mig till kontrollen där jag får sitta med de andra failsen och invänta transport. Det satt en hög där redan så jag fick vänta lite till på att dem skulle skaka fram mer transportmedel.

Det är inte talan om buss på Lidingöloppet vill jag lova. Nej då, utan det här var typ en Skoda Fabia, världens minsta bil. Det var jag och tre rundnätta damer som skulle skyfflas in i den här så kallade bilen. Jag sitter med knäna vid hakan när chauffören påpekar att medans han kör så kan vi ta av oss chippet på skon. Alla fails frågar om det inte är möjligt att vänta med det tills vi stannat. Vi fick uppskov.

Sen när jag skulle ta mig ut ur bilen så krampar givetvis allt som går att krampa, och för utomstående som stod utanför och tittade in i bilen kan nog ha misstagit situationen till att jag försökte hångla upp chauffören innan jag tog mig ut.

Sedan väntade jag in mannen, myten, legenden Johan som briljerade in i mål på fantastiska 4.25!

När vi var på väg därifrån så finns det en kö som är säkert 3km lång. Johan skriker lite surt åt nån random person vad dom köar till. Det visar sig vara bussen till Ropsten. Johan tackar mig för att jag varit lite taktiskt och inte satte GPS:en på Ropsten.

Sedan var det snitthastighet på 150 hem till Falun.