Dimma över Mångsbodarna: Lidingö är en stor ö

Peter hämtar upp mig 08:30 och bränner iväg mot ön, vi tänkte att tiden skulle gott och väl räcka, vilket den nästan gjorde. Vi avverkade några stopp på vägen, bla en french hot dog inhandlades i Uppsala. När vi närmar oss storstan bjuds det på en bilkö på ca 10mil. Den var egentligen kanske 5km men det är känslan som räknas. Peters GPS ber oss observera hastigheten varannan sekund och leder in oss mitt i smeten. Klockan börjar stressa och vi kommer snabbt fram till att vi borde åkt ungefär två timmar tidigare. När vi plötsligt åker på en bro som tar oss till Lidingö blir jag fundersam. Peter sa att vi skulle ta en buss från Ropsten över till ön och på så vis slippa fler bilköer. Jag frågar vänligt men bestämt om han ställt in GPSen på Ropsten "nej" får jag tillsvars. Okej då har han skrivit in kort och gott Lidingö och dit far vi.

Den här ön är rätt stor, skyltning bjuds det inte på utan vi hetsar fram och tillbaka tills vi hamnar i nästa bilkö. Vi ser stressade människor som letar nummerlappar och vi lyckas parkera på nån bakgata i ett villakvarter. Hets hets hets så har vi nummerlapp och inlämnad väska. Nu lär vi gå 1700 meter(!) till start, redan här får man upp flåset. Vid start bjuder friskis & svettis på uppvärmning som vanligt. Dom ser så där glada ut att man mår illa. Starten går och jag lägger mig taktiskt bakom Peter som drämmer rätt igenom en gigantiskt vattenpöl som övriga deltagare undviker, främst för att undvika blöta skor efter 100m antar jag. Efter en km eller så ser jag inte Peter mer.

Jag lägger mig taktiskt längst till höger och går raskt i backarna. När det är ca 18km kvar och all är frid och fröjd börjar magen signalera att french hot dog blandat med powerade och dextrosol ej är en bra kombination. I panik håller jag igen med krampande stjärtmuskulatur. lyckas hasa mig fram till 15km stoppet och flyr in på en bajamaja, den bajamajan har förmodligen tagits ur bruk.

2.8kg lättare löper jag vidare och tänker 5km i taget. Det stora sällskapet med folk börjar tunnas ut rejält och de jag springer med ser lika otränade och felplacerade ut som en själv. när det är ca 13km kvar börjar benen göra ordentligt ont. jag springer på sin höjd 400m innan det krampar från tå till lår, lagomt till nästa backe att traska upp för. Dom här backarna var inga backar skulle mer kalla det för ren bergsstigning. Till min belåtenhet ser min kompanjoner lika förstörda ut som jag känner mig. Joggar förbi en kille som sitter på en stubbe i skogen och gråter, många klagar över smärtor i benen och vid 11km kvar fick jag smaka smärta. Jag ruscha upp för en backe för jag hörde musik och tänkte musik= dryck = paus. Nej det var lokala brats som hade sedvanlig fest där dom vaska powerade. Jag började nästan gråta och försökte springa ifrån dem vilket resulterade i att mina vader krampa ihop totalt. Under några sekunder kunde jag varken stå, sitta eller ligga. Tror jag svävade lite för att överleva.

Vid 10km kvar var jag bestämd för att ge upp, kroppen hade gjort sitt. Vid kontrollen stod en dam och gav mig lite dryck, jag hade föredragit en filt och en kram. Hon förklara att det var bara 5km till nästa stopp och jag hade 50 minuter på mig, innan jag hann protestera drog hon iväg mig bort från drycken och upp på spåret. Jag hade väl inget val tänkte jag och gick upp för nästa berg. Här nånstans började det dyka upp körer i skogen, jag vet inte om jag hallucinerade eller om det var på riktigt. Hur som jag slet som ett djur och sprang/ raskade på mot mål. När jag ser målet så var jag ju tvungen att springa lite snyggt för de få som var kvar som publik, givetvis krampade ena benet så jag haltade in i mål.