Den här gången brast det.
Jag och Johan var ute och provade 6km spåret i Åsbo, det var endast uppförsbackar. Till och med när vi kommit till toppen så var det mer uppför. Helt sjukt. När vi till slut hittar en nedförsbacke flaggar jag för Johan att det här kan sluta illa, och efter ytterligare kanske 3-400 meter så går det inte längre, jag kan inte fortsätta, jag måste ut och krama en tall. Inga diskussioner Johan, det är din bil vi åker hem i sen. Ett snabbt team-meeting där vi diskuterar lite hur man bäst går tillväga i den här proceduren då ingen av oss har någon större erfarenhet av detta.
Johan rekommenderar ett lagom stort träd, för om det är för grovt kanske jag inte kan hålla i det och falla bakåt, och samtidigt får det inte vara för tunt träd så jag lyckas bryta av det. Med denna nyvunna kunskap beger jag mig ut i den stackars skogen i Åsbo. Likt en hund springer jag runt och sniffar vart den mest optimala punkten att besudla befinner sig. Givetvis fanns det ju knappt ett jävla träd där jag sprang in, samt en landsväg 20 meter till vänster.
Efter en snabb, skamsen titt runt om mig så jag inte har en skolklass på hajk 5m bakom mig blir det Release the fury. BAM. Klappat och klart.
När jag kommer ut ser jag hur stolt Johan verkligen är. Sedan sprang vi vidare. Det gick bra.
jag hörde att delar av team klistervalla var ute och tränade spårning i mörker i lördags natt.
SvaraRaderabra och taktisk träning utifall man skulle ha oturen att få med sig klappträt trones i ett skidspår då han med största sannolikhet åker vilse som den vilsna byfåne han är.
bra tänkt!!