onsdag 16 november 2011
onsdag 9 november 2011
Onsdagspepp
Äntligen onsdag igen och det betyder givetvis trapporna på Lugnet. Stefan var fortfarande sjuk och utan hans dragplåster så var det jag, Johan samt Jonas som dök upp för lite terapi i trapporna.
Arne Ljungqvist har visat tydligt intresse för Johan efter hans plötsliga formtopp. Redan när jag kom dit så stod han där frustandes efter att ha masat sig upp och ner två gånger. Jag hann hänga på en till vända innan dagens tredje atlet dök upp. Sedan följde 4-5 vändor till innan jag tog mig ner för sista gången. Trodde jag. Johan står där nere och säger att vi ska prova den trappen där borta. Då jag nämnde förra träningen varför dom inte körde den trappan så trodde jag i min enfald att det var den trappan de menade och svarade ja.
Det var inte den trappan.
På vägen till trappan jag hade i tankarna så svänger de av och börjar traska upp för trapporna bredvid hoppbackarna. Jag suckar högt, hasplar ur mig diverse förolämpningar mot dessa två individer innan jag tar rygg. Eller jag hade iallafall ögonkontakt med deras ryggar mestadel av vägen.
Väl på toppen så försöker jag få fram budskapet till mina kära kamrater att när vi nått botten så är det slut. Finito. Johan nickar instämmande medans han och Jonas skuttar ned för berget.
När jag kommer ner, en minut efter de andra så sätter jag mig och dricker lite vatten. Medan jag sitter där och återhämtar mig så vankar Johan fram och tillbaka, tittar oroligt runtomkring sig innan han fäster blicken mot toppen igen. Tittar lite snabbt mot mig och säger att vi kör väl en gång till. Jag kontrar med diverse obscena förolämpningar innan jag ger mig och hänger på en till vända upp för de vanliga trapporna. Sadisten Jonas hade givetvis inga invändningar heller.
Väl i botten så säger äntligen Johan att han måste gå. Jonas ser lite ledsen ut medans jag dansar Macarena inombords.
Nästa träning är inte riktigt spikad ännu. Sägs bli ett till stavgångsmaraton uppför Lugnets slalombackar som ni inte får missa i helgen!
Väl mött!
Arne Ljungqvist har visat tydligt intresse för Johan efter hans plötsliga formtopp. Redan när jag kom dit så stod han där frustandes efter att ha masat sig upp och ner två gånger. Jag hann hänga på en till vända innan dagens tredje atlet dök upp. Sedan följde 4-5 vändor till innan jag tog mig ner för sista gången. Trodde jag. Johan står där nere och säger att vi ska prova den trappen där borta. Då jag nämnde förra träningen varför dom inte körde den trappan så trodde jag i min enfald att det var den trappan de menade och svarade ja.
Det var inte den trappan.
På vägen till trappan jag hade i tankarna så svänger de av och börjar traska upp för trapporna bredvid hoppbackarna. Jag suckar högt, hasplar ur mig diverse förolämpningar mot dessa två individer innan jag tar rygg. Eller jag hade iallafall ögonkontakt med deras ryggar mestadel av vägen.
Väl på toppen så försöker jag få fram budskapet till mina kära kamrater att när vi nått botten så är det slut. Finito. Johan nickar instämmande medans han och Jonas skuttar ned för berget.
När jag kommer ner, en minut efter de andra så sätter jag mig och dricker lite vatten. Medan jag sitter där och återhämtar mig så vankar Johan fram och tillbaka, tittar oroligt runtomkring sig innan han fäster blicken mot toppen igen. Tittar lite snabbt mot mig och säger att vi kör väl en gång till. Jag kontrar med diverse obscena förolämpningar innan jag ger mig och hänger på en till vända upp för de vanliga trapporna. Sadisten Jonas hade givetvis inga invändningar heller.
Väl i botten så säger äntligen Johan att han måste gå. Jonas ser lite ledsen ut medans jag dansar Macarena inombords.
Nästa träning är inte riktigt spikad ännu. Sägs bli ett till stavgångsmaraton uppför Lugnets slalombackar som ni inte får missa i helgen!
Väl mött!
måndag 7 november 2011
Stavgång
Det borde vara olagligt att gå upp så tidigt en morgon när man är ledig, men som de elitidrottsmän vi är så lär vi ju upprätthålla någon sorts standard.
Det dök upp hela åtta, kanske inte helt friska men ändock väldigt trevliga, människor vid foten av backen runt 10.00 som ville plåga sig upp och ner. Planen var att vi skulle gå upp för den satans backen i bakgrunden på bilden ovan ett par gånger. Redan efter uppvärmningen, som var att gå upp för backen, så trodde jag nog att livet var slut. Det blir inte mer än så här.
Backträning måste ju vara det optimala för att jävlas med kroppen. Kroppen lider nog lite av alzheimer då den får panik när man går upp och sedan glömmer den bort att det var jävligt drygt när man är på väg ner. Så gör om proceduren och samma scenario utspelar sig.
Vi tog oss upp och ner sju gånger, och på den sista så visste jag knappt var jag var när jag stannade. Johan som utvecklats till någon sorts fysmonster hade nog kunnat köra 10 vändor till. Han hade troligtvis dopat sig med en Max-burgare nu igen.
Sägs att det kan vara trappintervaller på onsdag igen. Dyker brorsan upp? Den som lever får se! Väl mött!
***
Jag hade ju befarat att det skulle bli svårt att få med de andra på O-ringen i sommar, men på väg till träningen i lördags så kläckte Johan ur sig att vi givetvis ska köra O-ringen också! Stort, Johan! Kommer bli sådan jävla succé!
Team Klistervalla for world domination!
fredag 4 november 2011
Grattis Linköping...
... och Mera Lera 12h till celebert besök i augusti. En ganska så förkrossande seger må jag säga. Åberg verkar ha bra pli på sina undersåtar som inledde en massiv attack under gårdagen och dagen och inte bara kom i kapp utan helt enkelt utklassade O-ringen.
Mera Lera 44%
O-ringen 32%
Marchialonga 18%
Tjurruset 17%
Mörksuggejakten 15%
Vätternrundan 15%
Stockholm Marathon 7%
Många tror jag säkert röstade på Mera Lera för att det stod 12h efter. Allt för att åsamka så mycket skada som möjigt, men ni äro okunniga! Vi kör givetvis som ett tremanna-lag som ska dela på så många varv som möjligt under 12h. 12 timmar är då maxtiden. Hypotetiskt skulle vi kunna låta Johan köra ett varv och sen åka hem!
Men det ska vi inte givetvis göra. Vi kommer åka ner till Linköping och ta tävlingen med storm!
Vad händer med de andra eventen?
Stockholm Marathon kan ju dra åt helvete. Helt spontant. Vätternrundan likaså. Mörksuggejakten har en liten chans då det trots allt är i närheten. Marchialonga är kört för 2012, så det får bli 2013 om det blir något. Tjurruset blir det garanterat!
O-ringen då?
Jag är sugen. Mest för att det är så retarderat att det inte kan bli annat än hur coolt som helst. Men jag anar att de andra två stolpskotten kommer motsätta sig detta å det grövsta. Ni får hjälpa mig att förankra denna fantastiska idé hos Trones och Johan!
Sedan går ju orienterings-EM i Falun/Mora 2012 och jag har bombsäkra källor på att det går ett publik-EM på samma arenor. Vet faktiskt inte varför dom kallar det för arenor? Det är ju faktiskt en skog dem springer i så vitt jag vet.
Dalarnas stolhet måste ju vara där!
Mera Lera 44%
O-ringen 32%
Marchialonga 18%
Tjurruset 17%
Mörksuggejakten 15%
Vätternrundan 15%
Stockholm Marathon 7%
Många tror jag säkert röstade på Mera Lera för att det stod 12h efter. Allt för att åsamka så mycket skada som möjigt, men ni äro okunniga! Vi kör givetvis som ett tremanna-lag som ska dela på så många varv som möjligt under 12h. 12 timmar är då maxtiden. Hypotetiskt skulle vi kunna låta Johan köra ett varv och sen åka hem!
Men det ska vi inte givetvis göra. Vi kommer åka ner till Linköping och ta tävlingen med storm!
Vad händer med de andra eventen?
Stockholm Marathon kan ju dra åt helvete. Helt spontant. Vätternrundan likaså. Mörksuggejakten har en liten chans då det trots allt är i närheten. Marchialonga är kört för 2012, så det får bli 2013 om det blir något. Tjurruset blir det garanterat!
O-ringen då?
Jag är sugen. Mest för att det är så retarderat att det inte kan bli annat än hur coolt som helst. Men jag anar att de andra två stolpskotten kommer motsätta sig detta å det grövsta. Ni får hjälpa mig att förankra denna fantastiska idé hos Trones och Johan!
Sedan går ju orienterings-EM i Falun/Mora 2012 och jag har bombsäkra källor på att det går ett publik-EM på samma arenor. Vet faktiskt inte varför dom kallar det för arenor? Det är ju faktiskt en skog dem springer i så vitt jag vet.
Dalarnas stolhet måste ju vara där!
Stavgång på lördag!
I morgon smäller det! Stefans nya briljanta idé är att kl 10.00, okristligt tidigt, vid lifthuset på Lugnet så körs det stavgång, upp och ner i en vertikal uppförsbacke. Anmälningsavgiften, blodsmak och ångest lämnas på plats.
Eventet är givetvis öppet för alla! Det viktiga är ju inte att vinna, utan att delta. Förlorarnas favorit uttryck, och därmed Team Klistervallas motto.
Du kör så många vändor som dagsformen tillåter innan du går hem, lägger dig i soffan, förstörd och förnedrad. Du kommer att gny lite extra högt medans du ligger där, i hopp om att sambo, barn eller dylikt skall tycka synd om dig, ge dig lite massage eller kanske en kopp varm choklad så här i höstrusket.
Det ovan kommer givetvis inte att hända, förutom att du kommer ligga i soffan, förstörd och förnedrad. Ingen kommer att tycka synd om dig. De kommer skratta åt dig, håna dig och tala om för dig att är du så jävla dum, så får du skylla dig själv.
Men just då inser du att det är en fantastisk känsla att ha så här ont. Du kommer le inombords, samt gråta lite givetvis, när du försöker ta på dig ett par strumpor morgonen därpå och veta att du mår som en kung!
Smärtan efter träning är givetvis inget att tycka synd om, utan något att vara stolt över. Jag är på Lugnet imorgon för att inkassera en dos förnedring med efterföljande smärta. Stefan kommer vara där, Johan kanske är där, min bror är troligtvis inte där då hans stav gick sönder februari 2010.
Är du där?
Eventet är givetvis öppet för alla! Det viktiga är ju inte att vinna, utan att delta. Förlorarnas favorit uttryck, och därmed Team Klistervallas motto.
Du kör så många vändor som dagsformen tillåter innan du går hem, lägger dig i soffan, förstörd och förnedrad. Du kommer att gny lite extra högt medans du ligger där, i hopp om att sambo, barn eller dylikt skall tycka synd om dig, ge dig lite massage eller kanske en kopp varm choklad så här i höstrusket.
Det ovan kommer givetvis inte att hända, förutom att du kommer ligga i soffan, förstörd och förnedrad. Ingen kommer att tycka synd om dig. De kommer skratta åt dig, håna dig och tala om för dig att är du så jävla dum, så får du skylla dig själv.
Men just då inser du att det är en fantastisk känsla att ha så här ont. Du kommer le inombords, samt gråta lite givetvis, när du försöker ta på dig ett par strumpor morgonen därpå och veta att du mår som en kung!
Smärtan efter träning är givetvis inget att tycka synd om, utan något att vara stolt över. Jag är på Lugnet imorgon för att inkassera en dos förnedring med efterföljande smärta. Stefan kommer vara där, Johan kanske är där, min bror är troligtvis inte där då hans stav gick sönder februari 2010.
Är du där?
torsdag 3 november 2011
Trappor, ångest och illamående
Först vill jag dementera uppgifterna min bror sprider om att jag inte tränat sen 2009. Det stämmer inte. Däremot har jag inte lyft ett finger sen jag gick på föräldraledighet i April.
I går fick jag ångra det bittert.
Stefan Määttä, som är bevisat galen, lurade med mig på någon form av trappintervaller vid Lugnet hoppbackar. Min bror som gjorde det förra veckan, valde att inte deltaga, utan att stå brevid och fnissa skadeglatt.
Kommer upp på Lugnet, parkerar bilen så nära platsen där vi ska träna som möjligt. Även Johan och Peter gör detsamma. Stefan kommer cyklandes. Där någonstans kanske förklaringen till att Stefan faktiskt orkar springa, ligger.
Alltså, jag har ju sett trapporna förut. Men när man står nedanför, tittar upp och försöker inse att jag faktiskt ska försöka springa upp några gånger, så får man någon sorts panikångest. Det är brant, långt, mörkt och halt. Stefan kvittrar naturligtvis, glad som en lärka över att få plåga sig själv uppför trapporna omänskligt många gånger.
Vi börjar med att gå upp en gång i nån form av onödig uppvärmning. Det var skitjobbigt. Ingen bra början. Stefan försöker hävda att uppvärmningsturen inte får räknas till totalen. Johan och jag röstar ner honom.
Andra gången springer vi, jag försöker börja med att hänga på Johan, som börjar se ut som nån form av idrottare, vilket jag inte kan. Efter en evighet tänker jag att jag måste vara uppe nu, tittar upp, är halvvägs. Gråter lite och släpar mig upp resten.
På toppen lägger jag mig när och avlider lite grann medans Johan och Stefan tar en vända till. Plågar mig ner för att hänga på deras fjärde vända. Det går ju så där, lyckas kämpa mig hela vägen upp. Men sen var det kört.
Låg och vred mig i plågor. Eller nej, jag orkade inte vrida på mig, låg bara och plågades. Satte jag mig upp så kändes det som jag skulle kräkas. Otroligt vältränad kropp detta.
Men inget ont som har något gott med sig, utsikten var fin där uppifrån.
Johan och Stefan fortsatte springa, jag kände att det var dags att ta sig därifrån. Jag tog mig knappt ner för trapporna, och den lilla biten till min strategiskt placerade bil kändes som en golgatavandring. Jag var helt övertygad om att jag skulle kräkas flera gånger på vägen till bilen.
Jag överlevde. Men mina vader håller på att explodera idag.
Men två saker kom ur det här,
1. Jag måste verkligen träna
2. Aldrig mer med Stefan.
I går fick jag ångra det bittert.
Stefan Määttä, som är bevisat galen, lurade med mig på någon form av trappintervaller vid Lugnet hoppbackar. Min bror som gjorde det förra veckan, valde att inte deltaga, utan att stå brevid och fnissa skadeglatt.
Kommer upp på Lugnet, parkerar bilen så nära platsen där vi ska träna som möjligt. Även Johan och Peter gör detsamma. Stefan kommer cyklandes. Där någonstans kanske förklaringen till att Stefan faktiskt orkar springa, ligger.
Alltså, jag har ju sett trapporna förut. Men när man står nedanför, tittar upp och försöker inse att jag faktiskt ska försöka springa upp några gånger, så får man någon sorts panikångest. Det är brant, långt, mörkt och halt. Stefan kvittrar naturligtvis, glad som en lärka över att få plåga sig själv uppför trapporna omänskligt många gånger.
Vi börjar med att gå upp en gång i nån form av onödig uppvärmning. Det var skitjobbigt. Ingen bra början. Stefan försöker hävda att uppvärmningsturen inte får räknas till totalen. Johan och jag röstar ner honom.
Andra gången springer vi, jag försöker börja med att hänga på Johan, som börjar se ut som nån form av idrottare, vilket jag inte kan. Efter en evighet tänker jag att jag måste vara uppe nu, tittar upp, är halvvägs. Gråter lite och släpar mig upp resten.
På toppen lägger jag mig när och avlider lite grann medans Johan och Stefan tar en vända till. Plågar mig ner för att hänga på deras fjärde vända. Det går ju så där, lyckas kämpa mig hela vägen upp. Men sen var det kört.
Låg och vred mig i plågor. Eller nej, jag orkade inte vrida på mig, låg bara och plågades. Satte jag mig upp så kändes det som jag skulle kräkas. Otroligt vältränad kropp detta.
Men inget ont som har något gott med sig, utsikten var fin där uppifrån.
Johan och Stefan fortsatte springa, jag kände att det var dags att ta sig därifrån. Jag tog mig knappt ner för trapporna, och den lilla biten till min strategiskt placerade bil kändes som en golgatavandring. Jag var helt övertygad om att jag skulle kräkas flera gånger på vägen till bilen.
Jag överlevde. Men mina vader håller på att explodera idag.
Men två saker kom ur det här,
1. Jag måste verkligen träna
2. Aldrig mer med Stefan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)