Trappor, ångest och illamående

Först vill jag dementera uppgifterna min bror sprider om att jag inte tränat sen 2009. Det stämmer inte. Däremot har jag inte lyft ett finger sen jag gick på föräldraledighet i April.

I går fick jag ångra det bittert.

Stefan Määttä, som är bevisat galen, lurade med mig på någon form av trappintervaller vid Lugnet hoppbackar. Min bror som gjorde det förra veckan, valde att inte deltaga, utan att stå brevid och fnissa skadeglatt.

Kommer upp på Lugnet, parkerar bilen så nära platsen där vi ska träna som möjligt. Även Johan och Peter gör detsamma. Stefan kommer cyklandes. Där någonstans kanske förklaringen till att Stefan faktiskt orkar springa, ligger.

Alltså, jag har ju sett trapporna förut. Men när man står nedanför, tittar upp och försöker inse att jag faktiskt ska försöka springa upp några gånger, så får man någon sorts panikångest. Det är brant, långt, mörkt och halt. Stefan kvittrar naturligtvis, glad som en lärka över att få plåga sig själv uppför trapporna omänskligt många gånger.

Vi börjar med att gå upp en gång i nån form av onödig uppvärmning. Det var skitjobbigt. Ingen bra början. Stefan försöker hävda att uppvärmningsturen inte får räknas till totalen. Johan och jag röstar ner honom.

Andra gången springer vi, jag försöker börja med att hänga på Johan, som börjar se ut som nån form av idrottare, vilket jag inte kan. Efter en evighet tänker jag att jag måste vara uppe nu, tittar upp, är halvvägs. Gråter lite och släpar mig upp resten.

På toppen lägger jag mig när och avlider lite grann medans Johan och Stefan tar en vända till. Plågar mig ner för att hänga på deras fjärde vända. Det går ju så där, lyckas kämpa mig hela vägen upp. Men sen var det kört.

Låg och vred mig i plågor. Eller nej, jag orkade inte vrida på mig, låg bara och plågades. Satte jag mig upp så kändes det som jag skulle kräkas. Otroligt vältränad kropp detta.

Men inget ont som har något gott med sig, utsikten var fin där uppifrån.

Johan och Stefan fortsatte springa, jag kände att det var dags att ta sig därifrån. Jag tog mig knappt ner för trapporna, och den lilla biten till min strategiskt placerade bil kändes som en golgatavandring. Jag var helt övertygad om att jag skulle kräkas flera gånger på vägen till bilen.

Jag överlevde. Men mina vader håller på att explodera idag.

Men två saker kom ur det här,
1. Jag måste verkligen träna
2. Aldrig mer med Stefan.