Jag förstår dig Trones, nästan

Idag kände jag mig i form, jag stod längst ner och tänkte nu jäklar ska trappan få smaka. På plats hade vi även en fotograf alternativt en neurolog som frenetiskt försökte framkalla epileptiska anfall. Andra på plats var givetvis Peter som fått med sig lillbrorsan som har fått bättre gener, Jonas samt IT-miljonären. Efter uppvärmning samt två rusher var jag helt färdig. Jag la mig ner och mådde illa. Hjärtat slog ca 233,5 slag i minuten. Blodsmaken var extremt tilltagande och benen krampade. Vad som hände är oklart, formen var visst inte så bra idag. Peter var betydligt duktigare han såg nästan glad ut och jag hörde att han skratta vid ett par tillfällen. Efter en kvarts vila släpa jag mig ner och lyckades jogga upp ett par gånger till. Främst för att inte skämma ut mig helt.

Jag förstår dig Trones, jag skrattade åt dig när du låg där och kämpade för ditt liv. Idag kan jag nästan förstå din dödsångest. Jag föreslår att vi utökar detta till två gånger i veckan så borde det bli dubbelt så bra eller hur?