Juniorlag

I dag kan vi stolt meddela team klistervallas satsning på ett juniorlag. Som ni kanske vet så har jag tagit ett steg tillbaks den här säsongen och låtit Johan och brorsan burit flaggan, det har helt enkelt berott på att jag skulle kunna fokusera på juniorverksamheten.

Som allt annat jag tar i så har även det här blivit lyckat, en liten son som redan är planerad att starta i Vasaloppet 2026. Naturligtvis kommer vi att försöka fortsätta med juniorverksamheten. Ett helt lag till till vasastaffetten 2034 är målsättningen.

Johan och brorsan kom till Uppsala Sjukhus idag för att inspektera juniorlaget, det var ju dömt att misslyckats. Det börjar med att hjonen står på en punkt och ska till sjukhuset, dom åker mot sjukhuset och i en cirkel tillbaks dit dom började, då inser dom att var redan framme innan dom åkte i cirklar.

Sen lyckades Johan med konststycket att haspla ur sig sitt eget efternamn när dom frågade vem dom sökte. Så efter en stund så kommer dom tillbaks och säger "ehh... nej, vi har ingen sån här". Först då lyckas han kläcka ur sig vem han egentligen skulle besöka.

Snälla lagkamrater som dom var så hade dom i alla fall en näringsriktig Prinsesstårta med.

Jag tror Klistervalla är tillbaks på hemmaplan nu i alla fall, men man kan aldrig vara riktigt säkert med min Bror som kör och Johan som navigerar. Jag blir inte förvånad om jag får ett samtal från Johan i natt där han undrar om jag kan översätta några polska vägskyltar.

Nu ska jag ägna mig åt lite nutritionslära med juniorlaget, det här ska göras rätt från början. Om nån har ett par längdskidor för en 3 dagars så kan ni väl hojta till. På intersport tittade dom på mig som en idiot, men nånstans lär det väl finnas folk med samma ambitionsnivå som Klistervalla?

Varmt

Det är förjävla varmt att träna just nu. I lördags när det var ungefär 32 grader varmt fick jag den briljanta idén att ut och springa och lyckades avverka ungefär 9,5km innan jag var nära döden. Egentligen var jag nära döden redan efter ungefär 25m men lyckades i alla fall avsluta träningspasset.

För de som är intresserade så är Team Klistervalla och kör backträning på Lugnet varje söndag om ni vill ha träningstips, idolkort eller helt enkelt bara en autograf. Träningen i söndags var dryg, som alltid, värmen hjälpte inte till. Efter två vändor i hoppbackstrapporna och 1(en) vända i backen skyller Johan på att han måste bajsa, laga mat, äta mat, ta sig till Borlänge, jobba och åker hem och lämnar mig i sticket.

Igår bestämde vi(jag) att vi skulle springa 8km i Stångtjärn. Johan hade ätit middag på Burger King, dubbel cheese whooper x 2, tripla x-large pommes frites, 3,5L cola och bevisade varför han är Team Klistervallas kostrådgivare. Sällan har han sprungit så snabbt, medans jag som ätit som de så kallade proffsen rekommenderar, är ständigt X antal meter bakom döendes.

Efter 3km i värmen är jag extremt nära döden, och kör en taktikvila medans ont anande Johan springer som en dåre runt sjön. När han efter många om och men kommer tillbaks till mig kallar han mig sopa och säger att han stått och väntat på mig. Det var väl jävligt dumt? Jag stod ju där och vilade medans han sprang.

Så dagen till ända så hade jag sprungit 5.5km och Johan runt 7.3km.

Smärta II

Ja nu har jag fått smaka trappsteg. Ont gjorde det precis som Peter gnällde om. Först trodde jag att vi skulle jogga upp för dom men han hånskrattade åt mitt sämre vetande.

Efter tolv trappsteg var jag andfådd och ledsen. Trapporna tog aldrig slut, jag förväntade mig ett buddistiskt tempel på toppen men allt jag fick var två skyltar med texten "Falun".

Efter två omgångar smärta så bytte vi till en plan backe istället. Där skulle det springas upp och ner. Det var enkelt upplagt, spring tills du ramlar ihop av smärta, vänd och spring ner igen.

Jag lär ändå säga att det var ett fint träningspass, ska försöka få in detta minst en gång i veckan. Peter håller just nu på med nån formel i excel för att räkna ut hur mycket energi som går åt så vi kan jämföra mot att springa som en tok i stångstjärn.

Smärta

Efter backträningen med Running Wild förra söndagen så hade jag träningsvärk fram till torsdagen då den hade släppt tillräckligt för att kunna röra mig snabbare framåt än enbent pensionär med nyvaxad bikinilinje.

Idag så var vi inbjudna till samma upplägg igen, jag ringde glatt Johan den här gången också. Nej, då var han på City Gross för att han skulle han laga mat. Man får ju ta och prioritera tycker man. Det har tom börjat gå så långt att stjärnorna i Running Wild börjar tvivla att Johan verkligen existerar utan att han bara är någon imaginär lagkamrat jag har skaffat mig. Skärpning Johan!

Det vart två vändor uppför hoppbackarna idag och 4 mer eller mindre hasningar uppför en backe. Drygt var det. Nu blir att jobba kväll hela veckan så det kanske är lugnt att ha träningsvärk i en vecka till nu då. Det har även blivit hintat om att nästa vecka, samma kanal, så Johan boka in söndagen för ett helvetespass uppför dom välanvända hoppbackarna och bevisa att du existerar!

Backträning med eliten

Running Wild hade annonserat att dom eventuellt skulle bjuda in handplockade talanger till deras backtränings-evenemang under helgen som gick. Tiden den gick och vi i Team Klistervalla hörde ingenting och jag började misströsta, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Det måste ha varit något avhopp då jag, 35 minuter innan start får information om var,när,hur men inget varför vi ska springa.

Jag ringde upp Johan för att tala om den goda nyheten och det enda svar jag fick var -"Jag drack sprit igår". Han dök inte upp, men jag är givetvis där i god tid, spänd av förväntan men vid den aviserade tiden för start har instruktörerna inte dykt upp än. Dåligt. När man betalat dyra kursavgifter förväntar man ju sig lite standard.

Instruktörerna dyker till slut upp och instruerar att vi ska ta trapporna upp för hoppbackarna. Hoppbackarna. 50000 trappsteg. Minst. Efter 15 trappsteg hade jag blodsmak, njursvikt och stomipåse.

När man väl tatt sig upp och ner kommer dom med den idiotiska idén att vi skulle upp och ner igen. Sagt och gjort, jag kom nästan upp till toppen igen innan jag möter Björn och Klas som vill att jag ska dra in magen så dom kommer förbi och fram. Med al dente spaghetti ben landar jag till slut på fast mark då vi tar oss till etapp 2.

Intervall i backe.

Smaka på det. Intervall i backe efter att du gått 2 miljoner trappsteg och knappt kan stå på benen. Det var dock bara att bita i det sura äpplet och springa livet av sig.

Efter passet kändes det helt okey, men just nu är det en otrolig träningsvärk i lår och vader. Trappor är satans påfund.

Tights är skönt

För det första: det tekniska missödet som uppstod med kaloriräknaren berodde på problem med ny teknik samt att jag nyligen skrivit LM-tenta vilket har lett till att jag omvandlar kilogram vad jag än gör. Allt jag ser är mg och mikrogram.
Tightsen var extremt sköna, låren gned sig sexigt och det var lättare att springa. Tyvärr var dom inte ricktigt tighta som jag ville ha dom, sådär så det gör ont. Smärta kan man springa länge på.
Ett bra tips för att orka springa är att föreställa sig en tight sexig mans torso framför sig som Brad Pitt i Fight Club eller en manligare signerad Robert Aschberg. Peter föreställer sig Leif "Loket" Olsson och springer därefter.

Tights, nya strumpor och storform

Ja, nu är det inte mig titeln syftar på utan givetvis Johan. Igår dök han upp med ett par sproilans nya springtights, nya strumpor, en nygammal Landstingslöpar-tshirt och ett armband till sin iPhone.

Han har även lagt sina surt förvärvade pengar på en iPhone-app som håller koll på hur fort han springer, stigning, kartor, e-postnotifiering, brända kalorier osv. Efter onsdagens pass på 8km visade han stolt upp att han på 53 minuter gjort av med 6000 kalorier. Jag och Johanna tyckte att det lät lite väl mycket för endast ca 50 minuters löpning, det är ju ända typ en veckas intag av kalorier.

Jo, men det stämde, Johan hade fyllt i sin vikt i iPhonen så den räknade rätt. Johan nämde även att applikationen krävde ett tresiffrigt tal så han hade ju givetvis följt instruktionerna och fyllt i 888. Så Johan, 24 eller vad fan han är, 888kg sprang 8km på cirkus 53 minuter. Han är ett medicinskt under. Dags att kontakta Aftonbladet för ett reportage om hur han har gått till väga.

Tillbaka till gårdagen och tightsen då. Det kan väl bäst beskrivas med ett utdrag från Onkel Kånkels storhit Jag sög tomten suga pappa.

Kan detta vara tomten(Johan) stor och tung?
jag börja se konturen av en pung.

Hursomhaver, Johan sprang så jävla fort med sina tights att det uppstod rökmoln efter honom. Själv körde jag mest intervaller i mina icke tights minst 400m bakom Johan så jag slapp skämmas.