Vidgade vyer

I söndags ärade vi Sundborn med ett besök i deras eljusspår, och med det fantastiska vädret på -20 grader, var det upplagt för en given succé.

Banan i Sundborn är inte upplagd som vanliga banor, dvs, en rund bana där man börjar på ett ställe och kommer sedan tillbaka till samma ställe. Nej, här börjar man på punkt A, tar sig till punkt B för att sedan åka tillbaka till punkt A och normalt ser man fram emot nedförsbackarna på en bana, men här kunde man bara tänka på att den här jävla nedförsbacken lär jag upp för snart, och det var ett par psyksjuka backar vi möttes av.

Av någon jävla anledning är det jag som får riskera livet i alla backar först, de andra väntar längst upp och väntar på mitt dödsskrik, och kommer inte det är det fritt fram att åka.

Likaså i söndags så tar jag och hivar mig ut för ett stup, det går bara fortare och fortare, backjäveln verkar aldrig ta slut. Längst ner försvinner givetvis elljuset från banan, precis i svängen men jag lyckas mirakulöst undvika ett stort fail. Tätt efter kommer Johan, han likaså undviker ett fail. Därefter kommer min bror, och han hade tydligen inte lärt sig något av vår fallteknik-träning under lördagen, utan försöker dämpa fallet med sitt huvud. Ingen skada skedd.

När vi inte får några svar på våra tillrop räknar Johan och jag ut att han troligtvis dött och om vi ska fortsätta och hoppas att mannen som åkte förbi oss tidigare tar hand om kadavret. Efter lite suckande bestämmer vi oss ändå, som de goda lagkamrater vi är, att hämta fanskapet.

Givetvis ligger han där som en klubbad säl i mörkret, utan glasögon, så tom som en blind klubbad säl. Efter en 5-10 minuters letande lyckas vi lokalisera glasögonen och vi bestämmer oss för att vända och ta oss upp för backhelvetena igen.

Johan bränner på rätt duktigt och åker ifrån oss, men givetvis står han där och skakar av skräck när en backe kommer och vill att Peter ska åka först. Det går fort som fan, spåret slutar i en kurva, ut i skoterspåret, panik-plogbromsa, kramp i ljumsken, taktikvurpa.

Bakom kommer Johan och fattar samma beslut, bror efter med samma beslut. Så ligger vi där som tre sär igen.

Resan fortsätter och går utan problem till sista backen innan mål. Vi lurar iväg min bror först för en gångs skull. Efter ett tag hör man "Åhhh fyyyyy faaaaan" tätt följt av ett snömoln som nog bäst kan beskrivas som följande;



Johan åker ner, plogandes och med stavarna som bromsar, och kollar efter livstecken. Efter att han sett att min bror lever trodde jag Johan skulle åka vidare så jag skinkar på ned för backen, men idioten står still mitt i spåret, jag påpekar vilken idiot han är och att han ska flytta sig från spåret men nejdå. Han börjar åka nedför, i samma spår, bromsandes medans jag kommer i 200km/h och påpekar vilken idiot han är. När han kommer till kurvan blir det ju ett totalt fail och han lägger sig ner i spåret, varpå jag försöker undvika kollision, vilket jag gör med bravur, dock hamnade jag i det där jävla skoterspåret igen, plogbromsa, kramp i ljumsken och sedan ännu en taktikvurpa.

När vi ligger där som två sär kommer givetvis sär nummer tre. Han får givetvis panik när han ser Johan liggandes mitt i spåret och failar totalt.

Han reser sig upp och påpekar för Johan att han är en total amatör och inte borde få äga ett par skidor. Han lyckas att stå på arslet efter 5 meter.

54 dagar 9 timmar kvar..

Idag åkte jag och Johan 8km utan fails.