Lisette's deathcamp

Ja kanske inte så farligt men nästan. Efter den trevliga turen i Norge där jag inte alls var gnällig fanns en viss avsaknad av skidåkning. När jag kom hem på lördagen befann sig Johannas kusin Lisette på plats. Hon hade sprungit hit från Västerås, det är nämligen det hon gör. Hon springer mil efter mil till vardags och är således en aning tränad.

Det föreslogs en liten runda i Sörskog vilket passade utmärkt med tanken på Norge resan. Sagt och gjort vi beger oss dit på söndagen för att på sin höjd åka 13km. Johanna tog sig fram bra men stannade på 7km, Lisette och jag drog vidare på 13km. Efter någon timme av svett och smärta kommer vi till en kringla av något slag, eftersom banan var så ologiskt byggd tappade jag all förmåga till att tänka. Då passade Lisette på att lura in mig på 18km banan. Först förstod jag ingenting, men efter ett par km med endast 18km skylten började min hjärna lägga ihop pusslet.

Vi turades om att åka först och Lisette gav lite tips om min arm-teknik som var medelmåttig. Sen lärde hon mig hur jag ska göra för att åka fortare i backar, vilket jag försökt undvika i min skidkarriär. Efter ytterligare någon timme så var vi äntligen framme, 18km och det var rätt okej ändå. Eller jag intalar mig att det inte var så drygt som det var.

Efter träningen joggade Lisette hem till Västerås igen, själv stod jag i duschen och snyftade.

Lugnet,10km i mörker

Johan imponerade under gårdagen med att tugga 18km i Sörskog medans jag tog det lite lugnt. Istället drog jag och the scottish pro athlete upp till Lugnet idag för att prova lite mörkerkörning. Fick låna ett pannband med en lampa som var lite sådär, fyller väl sin funktion om man vet hur banan går, vilket jag inte gjorde givetvis.

Och vad ska man säga om banhelvetet. Bara uppför. Inget jävla fäste. Såg cirka 1,5m framför mig med pannlampan i totalt jävla beckmörker.

Jag, mörker och skidåkning är inte vänner så att säga. Jag behöver ha minst 15m att förbereda mig för ett så säkert fail som möjligt så jag inte behöver hamna i en gipsvagga. Jag tog det dock väldigt lugnt idag, då jag inte gillade det jag såg(ingenting) när jag tittade nedför backarna.

När man efter många om och med tagit sig till toppen så är det lixom en enda nedförsbacke ner. Fortfarande lika mörkt. Kul.

Har numer inga ljumskar kvar då dessa vart nermalda av all plogning ner till mål. Första och enda gången jag provar mörkerkörning. Min dödslängtan är fortfarande inte tillräckligt stor.

Träningsläger

Som sagt, vi begav ju oss på ett litet träningsläger till Norge. Brorsan sammanfattade förra årets läger rätt bra i ett tidigare inlägg, och allt pekade väl på att det inte skulle gå så mycket bättre i år.

I år påpekade jag att vi INTE skulle köpa mat för 700 pers som vi gjorde förra året. Jag blev nedröstad i år igen. Notan slutade någonstans runt 1500:- för typ två dar. Givetvis åt vi inte en bråkdel och Johan fick än en gång ta med sig mat för 4,5 månad.

Träningen då? Jodå, vi gick ju upp relativt tidigt och begav oss till arenan. Jag hade förutspått att farten skulle ligga runt 1,5km/h men så illa var det inte, men nästan. Visst, vi hade ju lite skador på vägen, men 5.2km/h är väl ganska så jävla värdelöst.

Skador ja, första och enda nedförsbacken dök upp så jag skinkade ner så fort jag kunde, och fort gick det. 34km/h, för att sedan sakta ner i ultrarapid med ansiktet och axeln. Ej att rekommendera.

Min bror kommer failandes nedför backen en stund senare och förklarar att han också har bromsat med ansiktet. Vi åker hem.

Takräven
Ja, denna fantastiska takräv som det talats om i över ett års tid. Nu skulle den äntligen få visa upp sig. Den kom, den sågs, den failade så jävla hårt. Vilket jävla skit. Bra i teorin, värdelös i praktiken. Jag och Johan gick tillbaka till grunderna i takskottning och gjorde det manuellt istället.

Video
En liten sammanställning om lägret.

I Norge kan ingen höra dig skrika

Nu är vi då på plats äran och hjältarnas land, Norge närmare bestämt. Vi kom upp i går kväll efter att ha åkt bakom plogbilar i 30 km/h halva vägen. Det första vi såg var 50 cm snö på uppfarten, så det var skarpt läge direkt, bara ut och skotta bort skiten.

I dag skulle vi i alla fall upp tidigt och åka en långvända i vackra Trysil.

Klockan 12.00 var vi på väg ut.

Helt fantastiskt dag, solen sken, -8 och perfekta spår. Brorsan och Johan tyckte att jag åkte sakta, men jag försökte förklara att en sån här dag måste man njuta, inte hetsa. Det hade alltså ingenting med att jag är otränad att göra. Absolut inte.

Det gick i alla fall ganska bra, vi åkte en slinga som gick uppåt i ungefär 15 mil för att sedan vända tillbaks ner. Vi har tidigare haft lite problem med just nedåt. Ingen skillnad nu. Brorsans GPS visade maxhastighet på runt 40 km/h ned för den backen.

3 idioter + vingliga skidor + 40 km/h är ett recept på katastrof.

Brorsan och Johan drog i väg nedför backen, och jag åkte ut sist. Det gick vansinnigt fort och jag fick framvikt och kände att skidorna försvann rakt bakåt. Så jag slog huvudet rätt i backen och bromsade upp all hastighet med ansiktet. Jag var nästan säker på att jag skulle tuppa av när jag låg där och det bara blixtrade framför ögonen. Men jag lyckades samla ihop sakerna som låg utspridda, glasögonen, mössan och stoltheten.

Efter att ha hämtat mig börjar jag sakta ta mig ned för resten av backen. Där hittar jag min bror i en blöt hög med sina skidor 15 meter lägre fram. Han har gjort ungefär samma sak som jag, men bromsat med axeln i stället.

Mycket dumt att bromsa med en viktig kroppsdel.

Eftersom brorsan inte kan använda axeln längre så vänder vi hemåt, brorsan stakandes med en arm. Johan då? Uppenbarligen har han inga skrupler över att lämna fallna kamrater ute i skogen, han bara skrattade åt oss och skidade i väg, det var det sista vi såg av honom innan bilen.

Så nu sitter vi i stugan lite lagom sargade och ska laga nån form av mat.

Jag bjuder på två bilder från den fina turen:

Varm bil och nytt rekord

Inför det stundande träningslägret bestämde vi oss för att ta ett styrelsemöte på lunchen och diskutera hur detta skulle gå till på smidigast sätt. Johan krävde, än en gång, att vi skulle till CityGross och köpa baconchips och fick han inte äta mat på Donken i Mora på vägen upp så skulle han stanna hemma. Eftersom vi så gärna vill ha med Johan på lägret så gav vi efter för hans krav.

Under stora protester skall tilläggas.

Efter lunchen så hade jag tappat bort bilnyckeln till kära Pegotten, fast egentligen hade jag inte det, utan som den exemplariske klubbkompisen man är, så hade jag lämnat bilnyckeln i bilen och låtit bilen stå på tomgång medans vi käkade lunch en timme. Allt för att laget inte skulle frysa när de blev skjutsade ned på stan. Teamkänsla kallas det.

På kvällsningen begav det sig till Stångtjärn för lite gnidande. Stjärnan, Johan och Johanna stod på startlinjen för ett par varv runt sjön. Första och andra varvet gick bra, Johanna klev av efter det, Johan fick dödsryckningar och drog i väg på det tredje varvet i en sjuhelvetes fart. Jag fick pressa som fan för att hänga på.

Efter halva varvet stöter vi på ett fan i en uppförsbacke som vi fick lov att imponera på och pressa förbi. Tungt som fan, hjärtat gick i 280 och i slutändan så tvivlar jag på att han var särskilt imponerad. Han hade iallafall läst om oss.

Johan kliver av efter tredje varvet, medans jag tänkte försöka köra minst två varv till så man kan komma under timmen per mil. Benen var extremt tunga efter ett gympass från gårdagen, men det var bara att tugga. Tar mig i mål på 56 minuter 4 sekunder på sträckan 9.43km med snittfart på 10.1km/h!

Men nu är det träningsläger nästa, så snittfarten kommer minska till en 1,5km/h nu när min bror som tror att han är en traktor ska med.

Väl mött!

Nattsvart

Medans Johan igår satt och googlade vart man kunde köpa mest prisvärda baconchips till träningslägret i helgen, så var jag ute i Stångtjärn på måndagskvällen och gned. Fina 10 minus, helt okey fäste och bra glid gjorde att det gick ohyggligt fort.

När man nått toppen efter cirka 2,5km och tagit sig ned för nedförsbacken, lyckligtvis, så stängs lysena av. Inte för att det gjorde något, då varannan lampa redan är trasig. Men det vart iallafall jävligt mörkt, och uppenbarligen fanns det inte en jävel borta vid stugan för jag hann åka raksträckan och runt halva sjön innan jag såg något igen.

Tappade mycket tid här. Illa. Lyckades även spetsa mig själv med staven i en nedförsbacke så jag fick ett mysigt blåmärke på magen. Gjorde ont som fan. Tur man har massa vaddering just där.

Pressade i vilket fall som helst vidare. Tog mig 3 varv runt sjön och på väg mot ett fjärde när jag lyckas faila i den minsta nedförsbacken som finns. Kramp i varenda jävla liten muskel jag faktiskt har. Kommer till slut på fötter och bestämmer mig för att skippa det där extra varvet och istället fokusera på att ta mig levande till bilen.

Stakade på duktigt då jag märkte att jag faktiskt kunnat tagit milen på under timmen, men mörkläggningen av Stångtjärn, spetsning och ett och annat fail gjorde att jag tog milen på 1.02. Sluttid vart 1.08 på 11km, vilket är nytt personligt rekord med 5 minuter. Inte så jävla illa!

Träningsläger

Då var det dags igen då, vi har bokat in ett träningsläger i Norge till helgen. Avresa torsdag. Vårat förra höghöjdsläger i Norge gick ju så där....

Vi åkte skidor i ca 30 minuter. Dock hann vi med en låda öl, omänskliga mängder chips och grillade marshmellows. Vi lyckades köra av vägen och bli hånade av en tant, Johan skadade sig i vedboden när han tappade ett stort vedträ på foten så den såg ut som en handboll dagen efter och brorsan höll på få tarmvred eftersom han inte vågade gå på utedasset.

Så jag skulle vilja påstå att det bara kan bli bättre den här gången.

Dessutom, viktigast av allt. Jag får chans att testa takräven! Jag ser framför mig hur lätt och smidigt den kommer att gå, taket kommer i princip att skotta sig själv.

Mot Norge, äran och hjältarnas land!