Ja kanske inte så farligt men nästan. Efter den trevliga turen i Norge där jag inte alls var gnällig fanns en viss avsaknad av skidåkning. När jag kom hem på lördagen befann sig Johannas kusin Lisette på plats. Hon hade sprungit hit från Västerås, det är nämligen det hon gör. Hon springer mil efter mil till vardags och är således en aning tränad.
Det föreslogs en liten runda i Sörskog vilket passade utmärkt med tanken på Norge resan. Sagt och gjort vi beger oss dit på söndagen för att på sin höjd åka 13km. Johanna tog sig fram bra men stannade på 7km, Lisette och jag drog vidare på 13km. Efter någon timme av svett och smärta kommer vi till en kringla av något slag, eftersom banan var så ologiskt byggd tappade jag all förmåga till att tänka. Då passade Lisette på att lura in mig på 18km banan. Först förstod jag ingenting, men efter ett par km med endast 18km skylten började min hjärna lägga ihop pusslet.
Vi turades om att åka först och Lisette gav lite tips om min arm-teknik som var medelmåttig. Sen lärde hon mig hur jag ska göra för att åka fortare i backar, vilket jag försökt undvika i min skidkarriär. Efter ytterligare någon timme så var vi äntligen framme, 18km och det var rätt okej ändå. Eller jag intalar mig att det inte var så drygt som det var.
Efter träningen joggade Lisette hem till Västerås igen, själv stod jag i duschen och snyftade.
Oj, var jag så hemsk!? ;-)
SvaraRadera