Eftermiddagspasset var tänkt att bli ett eller två varv runt Stångtjärnssjön, men strax innan avgång ringer Johan och säger att vi måste vidga våra vyer litegrann. Han föreslår att vi ställer bilarna vid infarten till Stångtjärn och börjar vårt pass därifrån.
Sagt och gjort. Johan svär på att det är marginellt längre än runt sjön. Dvs ca två kilometer. När vi står där som två retardos och försöker tolka kartan vid starten kommer en dam med tysk brytning och säger "Håll till höger, det är den gula banan". Vi tackar ödmjukast för tipset och beger oss ut på vårt träningspass.
Det första vi möts av är en jävla störtloppsbacke. Efter halva backen försvinner både ljus och spår. Jag lyckas avvärja ett fall för att sedan upptäcka den tvära högersvängen i slutet av backen. Jag avvärjer även det fallet och ringer Pizzera Capri och beställer utkörning i väntan på att Johan ska komma ned för backen.
Johan kommer till slut liggandes på mage, hasandes ner för backen. När han väl rest sig upp börjar vi åka, kommer till en korsning där Johan börjar känna igen sig, han var ju där senast för 15 år sedan.
Johan insisterar på att vi ska ta till vänster då han vet att det ligger en lada runt hörnet som man ska runda och sen tillbaka. There is no lada.
Istället för en lada möts vi av en kanske 500 meter lång backe, brant så inihelvete. Vi får saxa oss upp för denna monsterbacke, och när vi väl är uppe så är det plant i 4,5 meter innan nästa fasansfulla backe kommer. Det är bara uppför, uppför, uppför.
Till slut verkar vi ha nått toppen, och jag frågar Johan vart fan vi är någonstans. Johan säger att han vet var vi är, titta bara till höger, där ser du hoppbackarna. Bra, vi var iallafall kvar i närheten av Falun.
Väldigt fint på toppen, rolig åkning. Kan rekommenderas. När vi kommer till en ny korning och jag tycker vi ska fortsätta rakt fram tycker Johan att jag är en idiot.
Vi tar andra vägen, där vi möts av folk med pannlampor, och det kan ju aldrig båda gott. Jag låter Johan åka först för en gångs skull, och när han börjar ana en liten lutning i spåret så ska han stanna och backa ner, så även denna gång. Tyvärr är ju jag på väg i full fart bakom honom. Det fanns ett spår, så det fanns ingenstans att ta vägen, men jag lyckas stanna precis innan jag bränner rätt in i fanskapet.
Johan börjar backa ner som vanligt, jag talar om för han vilken idiot han är, det är ju spårat hela vägen ner för backen och kastar mig ut. Det var inte spårat hela vägen.
Det slutar med en kraschlandning i skogen. Efter att ha försökt få på sig skidorna så är det på nyo en uppförsbacke. På toppen ramlar Johan två gånger när han försöker stanna för nästa backe. Även jag ramlar stillastående.
Jag kastar mig ut även i den här backen, när jag väl är nere får jag inga livstecken från Johan. Står där och är lite gubbsur när han väl kommer i sitt fina blåa ställ. Slänger ur mig lite skällsord för att förklara att han en idiot. Det är inte Johan som kommer. Det var gubben som spottade lite på Johan och sa tvi när han åkte förbi.
Till slut lyckades vi ta oss tillbaka till bilarna efter ungefär 5 kilometers skräckblandad förtjusning.
That was fun, lets never do it again.
Hahahaha! jag ringer Capri! =) Fantasiskt! // Jernberg
SvaraRadera