söndag 14 februari 2010

Må fan ta Johan och Peter

Här ser man framemot en härlig skidtur tillsammans med sina lagkamrater, men redan innan jag fått på mig skidorna hade Brorsan och Johan bränt i väg som två skållade råttor. Så jag fick tuffa på själv hela jävla 25 kilometrarna.

Det gick ju som det gick.. knappt. Fy fan, efter 5 km var jag tvärslut, resten körde jag på rent hat mot min omvärld. Vanligtvis har jag inga problem att köra 5 km. Jag vete fan vad det var. Eller ja.. det enda jag åt på lördagen var lite tacopaj på hela dagen. Det kanske har nåt med saken att göra, om det inte har med saken att göra så har jag ett riktigt problem.

Jag kvaddade ju naturligtvis i en backjävel. Det står en fin skylt "Brant backe". Det borde även ha funnits en hög med papper och en tilläggsskylt, "Skriv testamente här". Smack sa det så låg jag och sprattlade som en säl på torra land.

Lyckades vurpa uppför också, en brant bracke. Vips så låg jag med pannan i backen, naturligtvis försökte jag skynda mig upp eftersom det kom folk, vilket bara resulterade i att jag drämde pannan i backen igen.

En bit in i loppet så blir det enkel spår och en rätt lång nedförsbacke. Så jag glider ut för backen, och brevid mig dyker en gubbe upp som glatt ropar "Man skulle ha hetat Ingemar Stenmark!". Jaha tänkte jag och väntade på att han skulle passera, men det gjorde han då inte alls.. så när jag kom ner till botten så tittade jag upp. Då stod gubben 3 meter ute i skogen och såg allmänt grinig ut. Han kom upp till mig lite senare och sa att han trodde han skulle hinna passsera innan spåret smalnade av. Men vad fan tror han, jag tar ju liksom upp 1½ spår.

Kontrollerna var ju fina. Fick man lite blåbärssoppa och vatten med en temperatur på ca 80 grader som var odrickbart. Men blåbärsoppan var fin.

Jag fattar verkligen hur fan Brorsans mage fungerar som inte tål blåbärsoppa. Han får fan ingen blåbärssoppa förren möjligtvis sista kontrollen på vasan. Mannen med IG i orienteringen lär hålla sig till spåren i stället för att leta efter en tall att krama.

Jag har idag lärt mig en sak, i skidåkning finns inga nedförsbackar, bara mer eller mindre branta uppförsbackar.

På slutet när jag kännde hoppet försvinna så vurpade en kille riktigt duktigt så jag fick garva lite, det tog mig ytterligare en kilometer. Då kliver en kille ur skidan och ramlar, så jag fick garva lite till.

När jag kommer in på målrakan så hör jag speakern. Här kommer "567 Erik Eriksson", och här kommer "546 Anders Andersson" och några till höga 500 nummer. Sen kommer jag "och här har vi nr 226..öhh...." tyst en bra stund, högst troligt fick han väl bläddra tillbaks lååångt i sina papper, "jaa, 226, Andreas Trones ja, bra kämpat". Ja eller hur.

Men jag fick en medalj och en skitäcklig korv när jag gick i mål.

Jag släpade min trötta lekamen till värmestugan där min bror och Johan setat i över en timme. Samt våran tränare, kulturmuppen, som gav mig onda ögat när han såg min tid.

Som brorsan skrev så har jag aldrig blivit tackad så mycket i hela mitt liv.

Johan är ett smartskaft, han har läst om bloddoping och dyker upp med en säck blodapelsiner. Det mest skrämmade när att jag inte helt säker på att han skämtar.

Två veckor kvar.. dra åt helvete.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar