Då Johan är sjuk, inte bara mentalt, och min bror som är en slö jävel, så hade jag tre val. Skita i det. Åka själv. Hitta någon sämre än mig på att åka skidor så jag kan håna denna person. Jag valde #3 och hittade mig en skotte. Norge mot Skottland i längdskidåkning, kan ju liksom bara gå på ett sätt.
Och visst det gick på ett sätt. Tyvärr inte till min fördel...
Utan jag vart frånåkt i vanlig ordning. 3,5dm snö under fästzonerna, jag kom, om jag tog i jävligt hårt, ungefär 2m i taget. Sen tvärnit. Skitsport!
Efter den jobbiga, korta stigningen precis innan första monsterbacken, kommer en tjej förbi oss, med en teknik som skulle passa i Team Klistervalla. Vi åker om henne innan första backen kommer, och bränner ut i den mjuka snön längst ner. Hon tar dock kurvjäveln på nåt jävla vänster och traskar på. Vi kör om henne än en gång och tar nästa backe.
När vi står där nere och beslutar om vi ska ta ett till varv eller skita i det så kommer tjejen sakta glidandes. Hon ser lite sur ut, pekar på ett spår och väser "Kommer man härifrån om man åker där??". Stackarn hade säkert åkt runt där sen i Fredags utan att komma därifrån. Tur då att Team Klistervalla finns att guida och sprida glädje i spåret!
Andra varvet går jävla segt. Skotten försvinner bakom horisonten illa kvickt. Till slut kommer jag iallafall ikapp några andra stackare som står still i spåret. Ser lite pro ut och åker ut i skate-spåret för att göra en så säker omkörning som möjligt, varpå kvinnan längst fram ser uppgiven ut och väser "Ingen kondition!".
Nej, inte ni heller ser det ut som säger jag medans jag åker förbi och får en förvånad blick tillbaka. Peter, alltså skotten, står och väntar på mig när jag kommer upp för ett mindre bergspass, skrattar lite innan han lämnar mig i bakgrunden igen.
Sista backen ramlade han dock i, och som vi alla vet är det inte tid som gäller utan det är minst antal fails. Så Norge vann rättvist över Skottland med 1-0.
Sista backjäveln fick jag staka mig nerför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar